Sticker hål på det högstämda
Träffsäkert om översättning genom tiderna
Ordet ”metempsykos”, på engelska metempsychosis, beskriver inte som man kan tro ett sjukdomstillstånd. Åtminstone inte i ett samhälle där det går för sig att hävda att döda författare talar genom ens texter. (En vanligare term för samma fenomen är ”själavandring”.)
Ordet spelade en viktig roll i diskussionen kring översättning av klassisk litteratur i England under slutet av 1600-talet, en tid av strängt politiskt förtryck. Det gav översättaren rätt att gå in och ändra i originaltextens handling och ordval så att översättningen levde upp till de moraliska och estetiska kraven. Litteraturen skulle ju uppfostra.
Detta, bland mycket annat, har jag lärt mig av ett enda 125-sidigt kapitel i Claes Wahlins Att anlita översättning” sobert utgiven på ellerströms förlag. Många känner honom som litteratur- och teaterkritiker, och jag kan lova att hans noggranna lidelse och underfundiga humor finns kvar också när han publicerar en spränglärd bok som spänner från 1300-tal till tidigt 1900-tal. Sällan har jag ritat in så många smileys i marginalen på en doktorsavhandling.
Till exempel när han gör en utvikning just kring ordet metempsychosis och frågar sig om inte principen att ”återskapa en text så som den skulle ha sett ut om källspråksförfattaren levde här och nu” egentligen förespråkar ett slags ”buktaleri”. På så vis sticker han hål på det högstämda och låter läsaren se klarare. Man ser också på andra ställen det journalistiska hantverket att kunna sammanfatta komplexa lägen med snärtiga formuleringar.
De vilopauserna behövs, eftersom boken om än välskriven innehåller oerhört mycket information, inte minst intressanta utvikningar som ger känslan av att surfa på nätet lika mycket som att följa en argumentation. Dessutom är alla citat oöversatta, förutom dem från 1300-talet, och det kan bli knepigt ibland när kniviga begreppsdiskussioner handlar om engelska ord, fastän resonemanget förs på svenska.
Huvudperson i 1600-talsavsnittet är mästeröversättaren John Dryden (1631–1700) och i synnerhet det klassikerurval som han sammanställde mot slutet av sitt liv: Fables. En noggrann detaljundersökning av vad han ändrade, av hur han smög in samtidspolitik, med mera, mynnar ut i en analys av hans position i bråket mellan les anciens et les modernes (ungefär ”antikförespråkarna och de moderna”), som även nådde London.
Med träffsäkerhet visar Wahlin att Dryden i bildspråket är före sin tid och tänker nationalekonomiskt. Han vill genom sitt urval ersätta den försvagade kungamakten och bristen på smakdomare med ”en litterär guldmyntfot”, som garanterar värdet av vad som översätts eller tas upp i kanon och därmed kommer hela samhället till nytta. På så vis är han en tidig kritiker, lika mycket som en översättare.
Också bokens tre andra huvudgestalter är väl värda att lära känna, noga inplacerade i sin samtid. Geoffrey Chaucers (1343–1400) översättningar från latin, franska och italienska ingår i en lång process där de europeiska folkspråken etableras – inte så mycket för folkets skull som för att tjäna en ny lokal maktelit. Matthew Arnold (1822–1888) pucklar från katedern på en stackars polyglott Homerosöversättare, Francis W. Newman; avsikten är att hylla en idealistisk estetik som kan visa vägen till ett harmoniskt samhälle.
Och den modernistiska giganten Ezra Pound (1885–1972) går så djupt in i den provensalska medeltidspoesin att han själv förvandlas till en krigare, en Bertran de Born. Ett slags metempsykos det med, fast med ohämmat bruk av poetiska verkningsmedel och stilbrott som möjligen Chaucer skulle ha uppskattat, men aldrig Dryden och Arnold.
Två ord fastnar särskilt i Wahlins redogörelse för debatten mellan Arnold och Newman. Den senare ville att översättningen skulle vara quaint – ett typiskt engelskt ord som ungefär motsvaras av ”pittoresk” eller till och med ”befängd”. Arnold hävdade att Homeros måste göras noble – ”ståtlig”. Alltså bör stilen vara enhetlig och rensas från låga ord och omoral. Den oenigheten, som koncentrerades kring valet av versmått, hänger i sin tur samman med att Newman avsåg att folkbilda, medan Arnold egentligen bara ville nå eliten. Två olika positioner i ett klassamhälle som på sätt och vis var lika strängt som under kungamaktens epoker.
Som översättare vet jag var jag står: på den sida som vill vara quaint eller till och med queer, och nå så många som möjligt – inte minst för att visa att elitens makt alltid bygger sitt hus på lösan sand. Genom sin bredd och noggrannhet har Wahlin givit rikligt med inspiration i den bataljen, och jag kan varmt rekommendera läsning av en bok som till slut, efter allehanda utvikningar och utflykter, hänger ihop. Den inledande diskussionen i samband med Chaucer kring medeltidens syn på författarskap och auktoritet kommunicerar nämligen intensivt med nedslagen i 1600-, 1800- och 1900-talen, på ett sätt som kanske kunde ha gjorts ännu mer explicit.
Frågan om hur en översättning ska se ut och hur man får förfara med en författares verk har under större delen av historien handlat om ideologi och dagspolitik, åtminstone utanför filologinördarnas krets. Så det är en fröjd att verka i en tid när det är okej att slippa idealisera, för att i stället sträva efter att återge en texts inneboende motsägelser och till och med tillkortakommanden. Make it quaint!
Claes Wahlin medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras hans avhandling av John Swedenmark, översättare från isländska och skriftställare.
