Jag ångrar att jag tog bort min tribaltatuering
Lasertrenden hänger ihop med nya konservativa ideal
Få saker ångrar jag så mycket som att jag lasrade bort tribaltatueringen på min överarm. Jag gjorde den när jag var 14 år i en studio i Skövde som luktade vaselin och gammal fylla. MC-knutten satt med en cigg i mungipan och stampade takten till Black Sabbath på pedalen medan det polynesiska mönstret växte fram ur blodet. Få saker gjorde mig så lycklig de kommande åren som att tänka på att jag hade en tribaltatuering på armen. Ibland kunde jag sitta på en teaterföreställning och tänka: ”Här sitter du Rasmus och tittar på Ibsen och ser ut som en rysk kåkfarare”.
Men så gick åren, tribalen blev otrendig och som osäker 25-åring ansåg jag den vulgär. Jag lasrade bort den och tatuerade det betydligt mer smakfulla ”Socialism eller barbari” över.
Att lasra bort tatueringar har enligt modemagasinet Dazed blivit allt populärare. På Tiktok kallar sig ungdomar ”clean” och citerar Kim Kardashian: ”Honey, would you put a bumper sticker on a Bentley?”. Enligt skribenten hänger lasringstrenden samman med konservativa utseendeideal hos unga: trad wife curls, lattefärgat hår, soft line makeup, en ”mjukare” form av plastikkirurgi med mindre fillers. Med denna trend ryker inte bara ett vågskvalp i svanken, utan även intatuerade memes, typiska för Gen Z.
Klass och bläck har alltid hängt samman
Att lasra bort tatueringar är att fullkomligt ta bort charmen med fenomenet. För få saker är så poetiska som tatueringar: man bär sina olika åldrar som lager på kroppen. Filmen ”Memento” fångar det, där Guy Pearces försäkringsdetektiv lider av amnesi och tvingas rista in information som han inte får glömma. Tatueringar är just det: insikter om vem man var, räddade ur glömskans malström.
Dessutom har få saker varit så demokratiserande som tatueringstrenden. Att en vd numera kan se ut som en brittisk chav är en av de få, riktigt stora kulturella framstegen jag har upplevt under min livstid. Att den urfåniga ”skjortgränsen” – inga gaddningar på händerna – försvann var ett annat: även människor som velat se ut som maorikrigare i tonåren fick plötsligt komma på jobbintervju. Dazed-artikeln kopplar samman lasringstrenden med just detta: Gen Z är orolig för jobbmöjligheterna. Att den strama finanspolitiken kunde sjunka så lågt att den till och med återinförde skjortgränsen – det trodde inte ens jag.
Klass och bläck har alltid hängt samman: i slutet av 1800-talet åkte rika globalister till Japan för att gadda sig. På 1950-talet blev det förknippat med underklassen. Och det var det ända fram till 2000-talet, då tatueringar för ett kort, underbart ögonblick blev en klassutjämnare. Att lasra bort tatueringar är svindyrt. En sittning kostar flera tusen och ska du avlägsna ett större motiv måste du lasra uppåt tio gånger. I USA har 40 procent av amerikanerna under 30 år tatueringar men bara ett fåtal kommer ha råd att ta bort dem i framtiden.
Givetvis ska man inte överdriva detta fenomen. Trender kommer och går – och tatueringarna är här för att stanna. Men kanske kommer klassamhället framträda tydligare genom dem.
Café Bambino: Djävulen bär Prada, fast på Facebook
