Han visar vänstern hur de kan börja vinna igen
Zohran Mamdanis vinst handlar inte om idéer utan om metod
För ett år sedan gick den legendariska amerikanska fackföreningsaktivisten Jane McAlevey bort i cancer. Ett par veckor tidigare gjorde hon ett sista framträdande på Zoom, ögonen lika pigga som alltid. ”Mitt livsverk handlar om att vinna”, sa hon. ”Det är det viktigaste just nu: att fler från vår sida lär sig hur man vinner.” McAlevey hade under hela sin karriär hävdat att vänstern är full av ledare som inte är tillräckligt intresserade av att vinna.
Det är lätt att hålla med när man läser reaktionerna efter Zohran Mamdanis skrällseger i förra veckans Demokratiska primärval för New Yorks borgmästare. Vallöften som barnomsorg, paus för vissa hyreshöjningar och gratis bussar – allt finansierat av företagsskatter som matchar New Jerseys och en skattehöjning på en procent för de som tjänar mer än en miljon dollar per år. Dessa förslag utmålas som radikala, trots att det egentligen är klassisk välfärdspolitik av en sort som många länder sedan länge erbjuder sina invånare. Och trots att Demokraternas stöd av folkmordet i Gaza var en av orsakerna till att Kamala Harris förlorade 2024, utmålar nu medier och Demokratiska politiker Mamdanis solidaritet med Palestina och hans insisterande på att Israel ska följa internationell rätt som antisemitiskt och potentiellt frånstötande för väljarna.
Vilka väljare? I Mamdanis kampanj knackade 46 000 volontärer på över 1,5 miljoner dörrar och 25 procent av de som förtidsröstade hade aldrig deltagit i ett primärval förut. Under valrörelsens 100 sista dagar registrerades 30 000 nya väljare (till skillnad från 3 000 år 2021). Hur kan den sortens entusiasm vara skadlig? I presidentvalets kölvatten har tongivande liberala tänkare som Ezra Klein ofta talat om att ”möta väljarna där de är” och inte tala för mycket om till exempel transrättigheter eller vårdreformer. I en sådan postpolitisk värld ska opinionsundersökningar, inte progressiva visioner, bygga kampanjer riktade mot de mittenväljare som oftast röstar men inte nödvändigtvis har en tydlig politisk hemvist. De som inte brukar rösta anses vara förlorade.
Organisering, däremot, är ett arbete för att få med sig de som inte ännu är övertygade eller engagerade
Jane McAlevey brukade framhålla att vänstern under det senaste halvseklet har använt sig av fel metoder – att man fokuserat på mobilisering i stället för organisering. Mobilisering, som namninsamlingar eller demonstrationer, använder sig av de som redan håller med om den fråga man försöker driva men innebär sällan riktiga kostnader för ens motståndare. Organisering, däremot, är ett arbete för att få med sig de som inte ännu är övertygade eller engagerade. Det är en långsammare och mer utmanande process, men en som på sikt får ens rörelse att växa och på så vis även ens makt.
Demokraternas ointresse för ambitiösa idéer liknar på många sätt den mobilisering som McAlevey beskriver som ineffektiv, utan organisering. Man vänder sig till de säkra korten och hoppas att det räcker, samtidigt som man överger den majoritet av USA:s befolkning som oftast inte röstar, och släpper den etik som skulle kunna ligga till grund för en inspirerande vision. (Som journalisten Erin Reed har påpekat apropå transrättigheter skulle äktenskap mellan vita och svarta inte ha blivit lagligt förrän 1997 om man hade väntat på att opinionen skulle hinna ikapp.)
Republikanerna har för länge sedan övergivit den postpolitik som under flera årtionden har dominerat det politiska landskapet och går numera till val just på en vision. Deras fascistiskt anstrukna drömmar om fosterland och rasrenhet må vara motbjudande, men till skillnad från Demokraterna erbjuder de en målande förklaring till den utbredda fattigdomen och föreslår en väg ut ur den.
Mamdanis seger visar hur det kan se ut när vänstern vågar sig på någonting liknande, med en värdegrund rotad i allas lika rättigheter och med ett starkt fokus på de som inte vanligtvis känner sig sedda av politikerna. Det var nämligen inte bara nya väljare som valde Zohran Mamdani. De välutbildade grupper som ofta röstar på progressiva politiker bidrog förstås till segern – men också många av de låginkomstdistrikt som röstade på Trump 2024.
Före det riktiga valet i november återstår en sommar och höst då det Demokratiska etablissemanget måste välja om de ska stödja denna historiska kandidat eller fortsätta harva på utan riktning. För det är egentligen inte Mamdanis välfärdspolitik som är revolutionär – det som kontrasterar tydligast mot partiets postpolitiska närhistoria är istället hans strategi och metoder.
Café Bambino: De sista ljuva åren med libido
