Nya yrkesgruppen som gör filmsexet bättre

Efter #metoo – mer trygghet för skådespelarna och hetare scener

I Netflix nya julserie  ”Familjen Bridgerton” utforskar den unga  hjältinnan Daphne (spelad av Phoebe Dynevor) sin sexualitet. 

I två pampiga hus på Grosvenor Square i Mayfair bor familjerna Bridgerton och Featherington – den ena värdig och inflytelserik, den andra prålig och uppåtsträvande. Båda husen är fullproppade med giftasvuxna flickor, men det är den änglalika Daphne Bridgerton som blir säsongens prispokal. Det slår gnistor i mötet mellan henne och Simon, den karismatiske hertigen av Hastings. Men det är upplagt för problem: hon är plågsamt oerfaren, och han har svurit på att aldrig gifta sig.

Netflix stora julsatsning Familjen Bridgerton, som har premiär i dag, är en sinnlig och svulstig kärlekssåpa som bygger på Julia Quinns populära romanceböcker. Spelplatsen är det tidiga 1800--talets London, Jane Austens arena – men medan Austens hjältinnor fick nöja sig med längtansfulla blickar får Daphne Bridgerton så småningom digra möjligheter att utforska sin sexualitet. 

När man känner sig trygg så vågar man vara fri och verkligen ta ut svängarna

– Hennes sexuella uppvaknande är en jätteviktig del av berättelsen, det är där hon hittar sig själv och sin egen röst, säger Phoebe Dynevor, som spelar Daphne, över ett Zoomsamtal.


Under inspelningen fick hon hjälp av en intimitetskoordinator, en sorts koreograf för intima scener som också har till uppgift att göra arbetet tryggt och säkert för skådespelarna och filmteamet. Det är en ny yrkesgrupp som har uppstått i spåren av #metoo, och den efterföljande debatten om skeva maktförhållanden och sexuell gränslöshet i film- och tv-branschen.

– Jag blev väldigt förvånad när jag fick veta att intimitetskoordinatorer är ett nytt påfund, för hennes närvaro gjorde verkligen scenerna bättre. När man känner sig trygg så vågar man vara fri och verkligen ta ut svängarna, säger Phoebe Dynevor.

Seriens skapare, Chris van Dusen, tror inte att han hade kunnat göra tv av Julia Quinns böcker utan en intimitetskoordinator.


– Serien är baserad på åtta smaskiga, sexiga romanceböcker, så sex och sensualitet var viktiga ingredienser som jag ville använda mig av. Den skulle vara sexig och lite farlig, hisnande och kul. Men det var viktigt att skådespelarna inte ställde upp på något som inte kändes bra för dem. Koordinatorn hjälpte oss att ha de samtalen, och det var ovärderligt.

En intimitetskoordinator sköter praktiska saker kring arbetet med sexscener, som att ordna fram specialplagg till skådespelarna: bröstlappar och suspensoarer som gör att man ser naken ut bakifrån, kuddar som skyddar mot obehaglig kroppskontakt. Men man pratar också noga igenom scenens koreografi i förväg så att skådespelarna får en chans att säja ja eller nej till varje enskild beröring.


Arbetet handlar också om att bena ut själva dramat. Malin B Erikson är Sveriges första intimitetskoordinator, och hennes utgångspunkt är alltid berättelsen.

– Om jag får ett manus och inte kan förstå varför den intima scenen är med, då tackar jag nej till det jobbet. För det är grunden i det hela, att förstå vad det är vi ska berätta med scenen och hur den kan hjälpa till att föra historien vidare.

Hade vi bara fått se en guppande rumpa lite snabbt hade vi inte blivit så berörda

Men vad kan man berätta med hjälp av sex? Det kan vara något basalt, som att en smitta ska överföras, eller något komplext, som att försöka beskriva en relation mellan två människor. Malin B Erikson menar att sex ofta används för att förstärka andra saker i berättelsen, att visa upp en sårbarhet som höjer insatserna. Hon nämner den irländska succéserien Normala människor som ett exempel.

– Dels är scenerna fint berättade, men de förstärker också fallen och sveken. Den biten hade inte blivit så stark om inte de intima scenerna hade varit så starka, för det var där vi tittare byggde upp hoppet. Hade vi bara fått se en guppande rumpa lite snabbt hade vi inte blivit så berörda varje gång det inte går ihop för Conor och Marianne.


Man skulle kunna tro att intimitetskoordinatorernas intåg och deras ifrågasättande av omotiverade sexscener skulle ha en dämpande effekt på förekomsten av sex i film och tv. Men faktum är att det har blivit precis tvärtom. Netflix och HBO, som var tidiga med att använda sig av koordinatorer, har producerat en uppsjö serier där sex står i centrum, från skildringen av porrindustrins guldålder i The Deuce, till fokuseringen på tonåringars sexliv i Sex education och Euphoria.

Ett av Malin B Eriksons senaste uppdrag var på inspelningen av Ylva Forners kommande film Magisterlekarna (efter Kristofer Folkhammars roman). Den utforskar mänskliga – och sexuella – möten mellan homosexuella killar i en stiliserad internatskolemiljö och är en film som inte heller hade kunnat göras utan ett omsorgsfullt trygghetsarbete kring sexscenerna.

Men kanske har vi bara börjat skrapa på ytan när det gäller sexets dramatiska potential.

– När jag pratar med manusförfattare får jag känslan av att de känner att det finns en större frihet nu när de vet att man faktiskt kan spela i sexscener på ett bra sätt. Och att man känner att man redan på manusstadiet vill beskriva en intim scen mer ingående än att skriva ”de har sex”. Kanske inte att scenerna blir fler, men att de får den vikt som de egentligen hade behövt ha från början.


Men kanske har vi bara börjat skrapa på ytan när det gäller sexets dramatiska potential. Marika Smith är föreläsare och sexinspiratör, och hon tycker att filmskapare och tv-makare sällan tar tillvara på de möjligheter som finns att berätta med sex.

– Jag skulle vilja se personerna mer genom varandras ögon, vad är det som gör att just de här två  blir kära i varandra. Vi är så vana vid att om en kvinna och en man möts på film så blir de kära, för så är det på film. Det skulle bli sexigare och lättare att relatera till sig själv om man fick uppleva att  ”nu fattar jag, om någon sa så till mig, jäklar vad jag skulle gå igång på det”, säger hon, och fortsätter:

– Jag skulle också vilja att det fick vara lite trevande i början. Hur passionerad man än är så vet man inte exakt vad man ska göra på en gång. 

Hon lyfter fram en scen i Familjen Bridgerton som är vanlig på film men har väldigt lite med verkligheten att göra: när Daphnes storebror Anthony har sex med operasångerskan Siena mot ett träd.

– Hon står i korsett mot ett träd, håller upp ett ben, ryggen gnids upp och ner längs barken. Det måste göra så jäkla ont! Det finns så mycket färdiga filmbilder som är så självklara för oss, och där det finns så mycket potential att göra något nytt.


Där krockar kanske romancegenrens konventioner med de nya ambitionerna. Men skådespelaren Phoebe Dynevor menar att Familjen Bridgerton bryter ny mark i hur den skildrar vem som tittar, och vem som blir tittad på.

– I Bond-filmer har man ofta en scen där mannen ligger i sängen och betraktar kvinnan som klär av sig, och vi får se henne naken bakifrån samtidigt som han är helt skyld. I vår serie gör vi precis tvärtom. Det är Daphne som betraktar Simon, det är han som är objektet för den kvinnliga blicken. Den aspekten av serien är jag väldigt stolt över.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln