Gamla sorterades bort – nu måste vi få svar
De ansvariga spelar Svarte Petter om skulden i coronavården
”Ivo gör bedömningen att ingen av regionerna har tagit det fulla ansvaret för att säkerställa en individuellt behovsanpassad vård och behandling.”
Myndighetsrapporten formulerar en chockerande sanning: när coronaviruset svepte in med full kraft i våras var det en grupp av oss som plötsligt inte kunde räkna med vård. Vissa riskerade att på förhand sorteras bort, baserat på ålder och adress, om man bodde på ett så kallat särskilt boende.
Till exempel: Bodde du på ett äldreboende och hade covid-symtom kunde du inte vara säker på att få en egen bedömning av en läkare. Du kunde inte räkna med att du själv, eller dina anhöriga, skulle få information om vilka vårdinsatser som gjordes. Du kunde ordineras palliativ vård – utan att ordinerande läkare hade tillgång till din journal.
Nu har Inspektionen om vård och omsorg slagit fast att det var – är? – så här men vi måste också få veta varför. Alla förstår att läget var – är – extremt pressat men hur gick det till när dessa beslut fattades? En del pekar på en riktlinje från Socialstyrelsen om att undvika onödiga fysiska möten men det räcker inte för att förklara omfattningen av skandalen.
Ivo fick in över 20 000 tips till sin rapport. I den siffran kan man ana paniken hos anhöriga och anställda som såg vad som hände. Det är också ett tecken på att personalen gjorde vad de kunde men att systemet, villkoren, organisationen, resursbristen – ja, vad? – ändå förde oss hit. Människosynen?
När det kommer till ansvaret är det i en skolbok enkelt: det är regionerna som sköter sjukvården i Sverige. Men redan i nästa steg börjar det bli som att greppa en blöt tvål – de 21 regionerna styrs av olika politiska konstellationer, det finns en mängd olika utförare, både privata och offentliga, och så kommunerna som sköter äldreomsorgen.
Ingen kliver fram och säger: det här är vårt ansvar. I stället inleds ett intensivt Svarte Petter-spel. Arbetsgivarorganisationerna Vårdföretagarna och SKR skyllde till exempel på Folkhälsomyndigheten, för att de inte fått tillräckliga riktlinjer.
Få har nog heller glömt Stockholm stads ovärdiga kamp i våras för att slippa ge skyddsutrustning till personalen på äldreboendet Serafen – det fanns helt enkelt inga skydd eftersom regionen släppt ansvaret för beredskapslager. Som medborgare satt man bara och gapade. Tack gode gud – förlåt, arbetarrörelsen – för fackliga skyddsombud.
Rapporten från Ivo är svårsmält men visar att viktiga delar av svensk vård inte pallade trycket. Vi måste nu få veta varför. Och om det är så svårt att placera ansvaret – då är det faktiskt fel på systemet.
