Pandemin tog död på den nyliberala eran
Nu står fönstret öppet för politiska utblickar och för utgångar ut ur marknadstvången
”Mitt i detta Latinamerika i konvulsioner, låt oss se på Chile, vårt land är en verklig oas …” sa president Piñera den 8 oktober 2019.
Den 18:e började upproret, med ungdomsprotester mot en höjning av priset på tunnelbanebiljetter. Regeringen fick panik och kallade ut militär. Sedan blev det allvar: facket utlyste generalstrejk, regeringen backade, men för sent.
Oppositionen drev igenom och vann en folkomröstning om en församling för en ny författning. I maj i år valdes delegaterna, högerpartierna fick mindre än en fjärdedel.
Det var under militärdiktaturen i mitten av 70-talet som nyliberalismen etablerades som samhällssystem i Chile, en variant av kapitalism där hela samhället görs till en privat marknad och där statens roll huvudsakligen begränsas till repression.
Nyliberalismens främste teoretiker och ideolog Friedrich Hayek deklarerade: ”Jag föredrar en liberal diktator framför en demokratisk regering som inte är liberal” (El Mercurio 12 april -81).
Det nyliberala systemet överlevde diktaturen, med halvdana justeringar. Därför protesterade demonstranterna 2019 ”inte [bara] mot 30 pesos [biljetthöjningen], utan mot 30 år [av högerliberalism]” (alainet.org 21 juni -21).
Av allt att döma kommer den första nyliberalismen, Hayeks och (på 90-talet) Världsbankens ”globala exempel”, att begravas i Chile med den nya författningen.
Nyliberalismens hegemoni från omkring 1980 var en reaktion mot 60- och 70-talens kollektiva demokratiska utvidgningar – avkolonisering, rösträtt för svarta i USA, arbetsrätt, socialpolitik, socialistiska strävanden – som undergrävde efterkrigstidens kompromisser under kapitalets och den vita ”civilisationens” överhöghet.
Den möjliggjordes av omvälvningar i världens produktions- och finanssystem som försvagade de nationella folkliga klasserna. Den kunde befästa sin makt genom den digitala teknologiska revolutionen och dess kapacitet till fjärrstyrd kapitalistisk produktion och accelererad finansackumulation. Med Sovjetunionens upplösning och Kinas inträde i den globala kapitalismen osynliggjordes alternativen. Därför överlevde nyliberalismen sina kriser och krascher: de katastrofala ”structural adjustment”-programmen i Afrika, den sydostasiatiska finanskrisen.
Finanskraschen 2008 innebar ett avbräck och blev början på hegemonins slut
Krascherna runt år 2000 i Venezuela, Bolivia, Argentina, Ecuador innebar lokala stopp, men med undantag för Bolivia kunde ingen hållbar utveckling byggas i den aggressivt fientliga miljön.
Finanskraschen 2008 innebar ett avbräck och blev början på hegemonins slut. Nästa stora världskris, pandemin 2020-21, har öppnat fönster för politiska utblickar och för utgångar ut ur marknadstvången.
1. Tredje världen har återfått alternativa utvecklingsmodeller. FN går utanför nyliberala föreställningar med nya hållbara utvecklingsmål som människovärdigt arbete (”decent work”) och minskad ojämlikhet. Världsbanken har sedan 2008 engagerat sig för ”inkluderande tillväxt”. Kinas och Vietnams väldiga framsteg har visat på statsstyrda ekonomiers förmåga.
2. Pandemin har visat att stora nationella kriser inte kan hanteras av marknader. Intressant nog är det USA:s federala regering som har gått i spetsen, med stora offentliga investeringar i vaccinframtagning och produktion, och med generösa, direkta bidrag till 160 miljoner låginkomsttagare. Det var 39 år efter Reagans nyliberala proklamation: ”… staten är inte lösningen, staten ÄR problemet.” EU har suspenderat sina budgetregler för stöd åt en ekonomisk om- och nystart. Överallt i världen har bolagsägda äldreboenden och sjukvård visat sig dödligt katastrofala.
3. Pandemin har gett ledande politiker en bredare och djupare krisinsikt, inklusive om klimatkrisen. Ordföranden för Bidens nationella ekonomiska råd, en före detta hedgefund manager, har angett tre skäl för en aktiv statlig ekonomisk politik: klimatförändringen, ojämlikheten, Kina. Övergången till en ekonomi utan nettoutsläpp av koldioxid är uppenbart en omställning som enskilda vinstmaximerande marknadsaktörer inte kan klara på egen hand.
4. Med USA:s strävan att till varje pris bibehålla sitt världsherravälde har geopolitik och ”nationell säkerhet” kommit att övertrumfa marknadsglobaliseringen. Fria globala flöden av handel och investeringar är inte längre en central målsättning. Till och med ett gammalt frihandelsland som Sverige förbjuder Huawei och andra kinesiska företag att verka i landet.
5. Ojämlikheten har sedan kraschen 2008 blivit ett bekymmer även för en upplyst borgerlighet, något som numera helt saknas i det politiska Sverige, förutom några glimtar i pressdebatten om den kapitaliserade skolan. Den borgerliga oron har mest gällt högerpopulistiska effekter, som Brexit och Trump. I Europa och Nordamerika har vänstern varit för anpassad eller svag för att ens oroa. Men i pandemins skugga har Black lives matter-rörelsen blivit en maktfaktor, och i Latinamerika har stora breda proteströrelser vuxit fram, av studenter, arbetslösa ungdomar, feminister, fackföreningar och ursprungsbefolkning. För närvarande finns de viktigaste i Chile, Colombia och i Peru, där en enastående klassmobilisering fört en grundskollärare från den andinska periferin till en knapp seger i presidentvalet över hela den politiska och ekonomiska eliten och dess medelklassföljare.
Europa är en av pandemins förlorare, i ekonomiskt bakslag liksom i dödstal, och några nya progressiva krafter är inte inom synhåll
Efter nyliberalismen står kapitalismen kvar, med mer ojämlikhet och mer fattigdom än före pandemin, men lite klokare om liberalismens chimärer. I Amerika, Nord och Syd, öppnas osäkra reformvägar framåt, som snart kan stängas – i USA redan i kongressvalet 2022 – men stora folkliga krafter har vaknat och kan finna nya. Europa är en av pandemins förlorare, i ekonomiskt bakslag liksom i dödstal, och några nya progressiva krafter är inte inom synhåll. I Sydostasien är demokratiska och fackliga rörelser i tillväxt, men fortfarande långtifrån makt. Afrikas folkrörelser söker ännu sin form.
Den postliberala, mera statsorienterade kapitalismen kan ta två olika huvudriktningar. Den ena, med rötter i de folkliga rörelserna, går i riktning mot sociala rättigheter, ekonomisk-social-kulturell utjämning, vidgat folkligt inflytande och en klimatpolitik med solidaritet och social rättvisa.
Den andra utgår från USA och den nya geopolitiken med USA:s strävan att bevara sin egen oinskränkta hegemoni. Den vägen rymmer också möjligheter till viss utjämning och integration, som en sorts krigsmobilisering, men även till trakasserier av misstänkta minoriteter.
Nyliberalismens var en ond tid, av förakt för svaghet och medmänsklighet
Klimatpolitiken underordnas geopolitiska maktaspekter. Den andra vägen kommer också att vidareutveckla övervakningskapitalismen, som teknikföretag initierat, Amazon praktiserar och USA:s federala spionageorganisationer förbereder med sin avlyssning av världens alla telefonsamtal, e-post och sociala medier.
Nyliberalismens var en ond tid, av förakt för svaghet och medmänsklighet. Den började i en militärdiktatur och ackompanjerade tre decennier av ödeläggelse och massdödande i ett bälte från Afghanistan till Libyen. Den postliberala kapitalismen rymmer möjligheter till sociala reformer och en planetär samling mot klimathotet. Tyvärr är det mer sannolik t att USA:s strävan att bevara sitt envälde kommer att dominera världen framöver.
Texten fortsätter under bilden.
Den 22 juni kom en föraning av vad som kan komma. Då stängde USA:s regering 36 nyhetssajter, i Iran, Irak, Palestina, Jemen, och Libanon. ”This site has been seized by the United States Government” (Al-Jazeera 23 juni -21).
Nu när världsherraväldet utmanas blottas den nästan ofattbara översittararrogans och brutalitet som är inbyggd i den amerikanska världsordningen, ännu värre är den ingrodda och dödliga nationella rasismen i skuggan av Frihetsgudinnan, som Black lives matter och nyligen FN:s höga kommissarie för mänskliga rättigheter, Chiles expresident Michelle Bachelet, dragit fram i ljuset.
