Mamman får aldrig frågan: ångrar du dig?
SVT:s ”Hatet” blir en del i Youtubekriget
Ingen vet exakt vad Jocke Lundell gjort i kulisserna bakom de Youtubekrig som SVT:s ”Hatet” visar upp.
Att mamman lämnade bort sin åttaåriga son – först till psyket, sedan till en fosterfamilj – är däremot inte relativt.
Modern berättar om hur hon var rädd att pågen skulle skada syskonen. Hon var tvungen att lämna bort honom och så är det väl ibland.
Kanske är det för att ord som trauma och offer är så otrendiga just nu det ens går att göra serien.
Från Metoos paroll om att ”believe survivors” till att man inte ska tro på någon som inte har dokumenterade bevis – som i en scen i en forntida krigsfilm måste man resa med papper. Bevisbördan ligger på offret. Detta nya synsätt, eller om det är det gamla, kanske kan förklara hur det faktum att en kvinna anmäler sin man för misshandel, drar tillbaka den och blir tillsammans med honom igen, hanteras som ointressant i dokumentären. Inga följdfrågor.
I litteraturvärlden är en av de mest omdiskuterade texterna på senare år ”The case against the traumaplot” i the New Yorker. Svenska varianter har publicerats bland annat i Flamman och nu senast i DN.
Att vara förälder är att stå ut i den smärtan man åsamkar sitt barn. För smärta kommer att uppstå. Det intressanta är vad som sker efter, hur man står pall i lidandet och om man själv är orsaken till det – tar på sig ansvaret för sina handlingar, om man kan säga förlåt.
Föräldern har makt över sitt barn, och därför måste man ta ansvar.
Alltså jag är själv mor, jag skulle gärna också få chansen till ett sådant här samtida avlatsbrev som dokumentären viftar framför ögonen på morsan.
Lundells mamma betalar inte med pengar till en präst, utan med kåntent till SVT.
Låt oss säga att Lundell ljuger, att boken ”Monster” endast är ett bevis på god formuleringsförmåga, att det finns noll procent sanning i de återberättade minnena – så finns det fortfarande en annan sanning. En mamma lämnade bort sin åttaåring. Länge. I åratal.
Lundell får frågor om och om igen, stämde det verkligen, var det verkligen så, och hänvisning till saknat stöd i journaler.
Inte ens barn kan vara offer? SVT kanske bara är trendkänsliga.
Mamman får aldrig frågan: ångrar du dig? Det är inte tesen som drivs. Däremot får hon lägga ut texten om barnets culpa. En styvfarmor, en styvfar, tre halvbröder vittnar om hur Jocke bär skulden själv.
Dokumentären lämnar där premissen om makt i barn- och föräldrarelationer. Det kanske är barnets fel? Inte ens barn kan vara offer? SVT kanske bara är trendkänsliga. Just nu föreslår politiska krafter i Sverige fängelse för barn.
Dokumentären leder i bevis att offer är förövare och förövare offer. Det är bara det att serien blir en part i det krig den säger sig vara emot. Gubben på gräv beter sig som en av alla Youtube-bros som bara väljer sida. Det blir binärt.
De har nu valt mammans sida.
Nåt händer då, eller snarare uteblir. Rentvagningen berättar ofrivilligt samma smärta igen. En mamma som fortfarande inte tar på sig traumat.
Det är tragiskt att modern blir erbjuden att bli skuldfri och inte att ta ansvar. För så länge hon inte får be om förlåtelse kan hon inte bli förlåten. Hennes egentliga skuldlättnad kan ske först när hon orkar ta ansvar för sitt barns smärta. Men så blir inga guldspadar vunna.
Café Bambino: Chrippa kräfta, problematiska labubus och Liberalerna ljög om strypning
Konstpodden I själva verket
