Vi vet hur det är att bli ett slagträ i debatten
Jag bekämpar antisemitism just för att jag är från Mellanöstern – inte trots
Jag är innerligt trött på att araber och muslimer ständigt blir till ett debattämne. Jag längtar efter en tid då vi inte utmålas till en främmande, farlig massa som inte får ingå i ett ”vi”.
En muslimföraktande kristdemokrat sade nyligen att västerländska värderingar vilar på kristen-judisk tradition. Poängen var att än en gång utmåla muslimer som en främmande art som inte har något i Europa att göra. Det är ett magstarkt uttalande med tanke på hur kristna historiska har behandlat judar och antisemitismens månghundraåriga rötter i Europa. Den antijudiska idétraditionen härstammar från den kristna kyrkan och har bidragit till att judar i Europa genom historien har förföljts.
Tänk om alla kunde gräva där de själva står, erkänna bristerna hos sig själv, istället för att hela tiden säga att det är någon annan som är problemet.
Vår högerregering och diverse populister utnyttjar frågan om antisemitism för att föra helt andra politiska strider. Det tydligaste exemplet är att använda den för att strypa flyktingmottagandet och på samma gång ge uttryck för islamofoba och anti-arabiska hållningar.
Denna vulgära tendens är inte unik för Sverige.
Att ingå i en minoritet i Sverige har hjälpt mig att navigera och förstå judiskt liv
Författaren och kolumnisten Jonathan Freedland fångade det mitt i prick i The Guardian när han skrev: ”Det finns en särskild plats i helvetet reserverad för människor som utnyttjar andras smärta – och där börjar bli väldigt trångt. Allt fler ser kriget mellan Israel och Hamas och den sorg och rädsla som det väcker – särskilt hos judar och muslimer – men ser inte en tragedi utan en möjlighet att tillvarata sina egna intressen.”
Själv är jag via SKMA engagerad mot antisemitism – och det är inte trots att jag har rötter i Mellanöstern utan tack vare. Att ingå i en minoritet i Sverige har hjälpt mig att navigera och förstå judiskt liv, för i mig finns redan en karta. När man avviker från normen får man en rad specifika erfarenheter som man delar med andra minoriteter.
Judar har många gånger tagit andra minoriteter under sina vingar, de rättigheter som de har kämpat för har gynnat oss. Och vi muslimer har bidragit till att normalisera att det finns olika sätt att leva.
Här kan nämnas omskärelse, brit mila, kosher- och halalslakt, icke-kristna högtider. Men vi delar också erfarenheter som att ”andrefieras” i relation till det kristna, att ses som ”den andra”, och att få vår religiösa identitet politiserad. Muslimska kvinnors klädsel är ett sådant exempel, liksom när kippa och judisk kultur kopplas till israeliska statens handlingar.
Antisemitism finns överallt, också hos människor med rötter i Mellanöstern. Men i de gemensamma erfarenheterna finns också stora möjligheter – det vet jag av egen erfarenhet.