Det är inte SD som har reformerats

Publicerad 2022-08-02

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är borgerligheten som radikaliserats, skriver Gellert Tamas

En SD-demonstration 1991

Så kom den då till slut, undangömd i juli månads semestertider, åtta långa år efter att den först utlovades: Sverigedemokraternas så kallade Vitbok om partiets brun-svarta historia. Den slog fast väl etablerade fakta: ”Sverigedemokraterna bör betraktas som en ombildning av [det rasistiska] Bevara Sverige Svenskt, BSS till politiskt parti … en betydande del av grundargenerationen hade sin bakgrund inom nazistiska, rasistiska eller odemokratiska sammanhang.”

Allt detta har varit känt i decennier. Den första boken i ämnet, ”Extremhögern” av Anna-Lena-Lodenius och Stieg Larsson, publicerades redan 1991. Välrenommerade forskare som Helene Lööw har fyllt i bilden. Bara för några veckor sedan publicerade både jag själv, David Baas och Lodenius nya böcker.

Trots detta har ledande Sverigedemokrater genomgående viftat bort de nazistiska och fascistiska rötterna. ”Jag var ju inte där, jag har bara läst våra värsta motståndares historieskrivning” urskuldade sig exempelvis Åkesson i november 2021 i en intervju i SVT.

Åkessons utsaga är talande för hur det brunsvarta tankegodset lever kvar i partiet. Oberoende forskare och granskande journalister, oavsett om de presenterar ovedersägliga fakta, ses inte som grundläggande beståndsdelar av det som brukar kallas den liberala demokratin, utan som ”motståndare” och ”nationens fiender” – som bara vill skada Partiet och dess Ledare.

Sverigedemokraternas officiella reaktion går i samma linje. Även om Vitboken har ett ”historiskt värde är det politiska värdet obefintligt”, skriver partiet i en pressrelease, ett påstående som tycks bygga på tankegången att då var då, nu är nu. ”Det finns knappt några personer i partiet i dag som överhuvudtaget har träffat någon av de individer som nämns i rapporten.”

Sverigedemokraterna uppvisar snarare en påfallande kontinuitet både vad gäller delar av partiets ideologiska tankemönster och på individnivå.

Problemet är att detta inte stämmer. Sverigedemokraterna uppvisar snarare en påfallande kontinuitet både vad gäller delar av partiets ideologiska tankemönster och på individnivå. Partiledaren själv utgör det kanske tydligaste exemplet. Åkesson har beskrivit hur han beslutade sig ”för att arbeta partipolitiskt” på nyårsafton 1994. Då leddes Sverigedemokraterna av Anders Klarström, en flerfaldigt brottsdömd tidigare medlem i det nazistiska Nordiska Rikspartiet.

Anders Klarström, ordförande för Sverigedemokraterna (SD) 1989, vid en presskonferens där han framförde sitt partis om dödssstraff och att alla invandrare "ska hjälpas tillbaka till sina hemländer"

Sverigedemokraternas rötter försvann naturligtvis inte över en natt bara för att partiet bytte ledare våren 1995 när Mikael Jansson, med bakgrund i Centerpartiet, tog över. Några exempel:

Den 1 juni 1996 anordnades ett uppmärksammat bokbål utanför Hörby där ledande Sverigedemokrater, däribland Tina Hallgren Bengtsson, partiets vice ordförande när Åkesson blev medlem, brände böcker av bland andra överlevande från Förintelsen. Arrangörerna bar nazistuniformer och åkallade, ropande Sieg Heil, Hitlers ande under en vajande hakkorsflagga.

Bokbränningen anordnades på mark som tillhörde Sverigedemokraten Anders Westergren, partiets andre vice ordförande och fullmäktigeledamot
i Höör. Partiet reagerade överhuvudtaget inte. Westergren fick sitta kvar. Två år senare, hösten 1998, blev han omslagspojke på partiets valbroschyr, sittande bredvid en motorsåg med en torshammare runt halsen.

Inte heller Åkesson verkade se några problem med bokbålet. När partiledaren publicerade sina politiska memoarer Satis Polito 2013, flera år efter att nazistskandalen uppmärksammats offentligt, lyfte han närmaste demonstrativt fram och hyllade just Westergren, som i boken beskrevs som den första ”riktiga politiker” som Åkesson kom i kontakt med. Westergren påstods dessutom ha fungerat som mentor för den då fortfarande tonårige Sölvesborgsbon.

Det ger en tydlig bild av hur Åkesson formades och socialiserades in i partiet.

Dåvarande folkpartiets EU-parlamentariker Marit Paulsen i en upprörd diskussion med Jimmie Åkesson, dåvarande förbundsordförande för Sverigedemokratisk Ungdom, SDU, efter att SDU stört Paulsens Almedalstal 2002.

Några månader före bokbålet, i mars 1996, deltog Åkesson, tillsammans med bland andra Björn Söder, på sitt första årsmöte för Sverigedemokraterna. Bland de möteshandlingar som Åkesson och hans partivänner hade att ta ställning till fanns två motioner av Gösta Bergquist, en välkänd nazist sedan 1940-talet. ”Bergquist hade varit aktiv i eller haft koppling till snart sagt varje framträdande nationalsocialistisk organisation som funnits sedan mellankrigstiden” sammanfattar Vitboken.

Det var ingen tillfällighet att den övertygade nazisten och förintelseförnekaren även sökt sig till Sverigedemokraterna. ”Nationalismen inom Sverigedemokraterna är densamma som i Lindholmsrörelsen, det kan jag försäkra”, förklarade Gösta Bergquist i en intervju så sent som år 2001.

Sverigedemokraterna hade inte bara nära band till svenska nazister. Till partiets valupptakt i Järfälla 1998, samma år som Åkesson valdes in i partistyrelsen, bjöd Sverigedemokraterna in Franz Schönhuber som huvudtalare.

Inom den ytterst lilla skara som Sverigedemokraterna utgjorde i mitten på 1990-talet kände naturligtvis alla till Bergquist. Han och Gustaf Ekström, som deltagit som frivillig i WaffenSS under kriget, var två återkommande och välkända ansikten på såväl partimöten som i sociala sammanhang. Båda beskrivs i Vitboken som partiets ”grundare”. De två männen hade hög status, inte trots, utan just på grund av sitt engagemang i Nazityskland. Den tidigare Waffen-SS kämpen Gustaf Ekström valdes exempelvis till Sverige-demokraternas förste revisor.

Sverigedemokraterna hade inte bara nära band till svenska nazister. Till partiets valupptakt i Järfälla 1998, samma år som Åkesson valdes in i partistyrelsen, bjöd Sverigedemokraterna in Franz Schönhuber som huvudtalare. Även han hade varit verksam inom Waffen-SS, där han bland annat sökt tjänst i Hitlers egen personliga livvaktsstyrka, Leibstandarte SS Adolf Hitler.

Schönhuber fortsatte sin kamp även efter kriget. Just hösten 1998 kandiderade han i det tyska valet för det högerextrema Die Deutsche Volksunion, som senare gick ihop med Nationaldemokratische Partei Deutschlands, då betraktat som ideologisk arvtagare till Adolf Hitlers eget Nationalsocialistiska tyska arbetarparti.

Det finns i dag ett närmast klassiskt foto från nazistveteranens Sverigebesök, där Schönhuber kramar en synbart mycket glad och nöjd Björn Söder.

I bildens vänstra överkant skymtar en blågul banderoll med texten: ”Sverige åt svenskarna”. Det var en banderoll som vi som bevakade partiet under det tidiga 1990-talet ofta såg. Sverigedemokraterna var då inte bara en liten extremistisk gruppering med minimalt stöd i befolkningen, det var också ett fattigt parti där samma kampanjmaterial återanvändes år efter år.

På ett foto från hösten 1992 håller en maskerad medlem banderollen vid en demonstration på Medborgarplatsen. På en annan bild från 1995, håller den då 16-årige Jimmie Åkesson samma banderoll.

SD valtalar på ett tomt torg i Lysekil, 1998

Om Sverigedemokraternas Vitbok bekräftar partiets brunsvarta rötter, utgör de tre fotona en närmast övertydlig bild av partiet historia under 1990-talet. Samma banderoll, samma budskap; ”Sverige åt svenskarna”. 1992 hölls den inte sällan av maskerade medlemmar. Tre år senare har en ny generation Sverigedemokrater, däribland Åkesson, inte längre några problem med att visa sitt ansikte. Ytterligare två år senare är det under samma banderoll som Björn Söder leende kramar om en av Europas ledande nazister.

På liknande sätt som centrala medlemmar i Nordiska Rikspartiet och Bevara Sverige Svenskt, som Leif Zeilon, utgjorde en brygga mellan mellankrigstidens svenska nazistpartier och det nybildade Sverigedemokraterna, utgör flera av dagens ledande Sverigedemokrater, som Åkesson och Söder, bryggan mellan det brunsvarta 90-talspartiet och dagens riksdagsparti.

Även delar av det ideologiska arvet lever vidare.

Som jag visar i min bok ”Den avgörande striden” genomgick Sverigedemokraterna, trots några smärre putsningar av fasaden, knappast en liberalisering efter ledarbytet 1995. Mikael Janssons första partiprogram, presenterat året därpå, var det mest radikala i partiets historia med illa dolda rasbiologiska tankegångar, bland annat uppmanades ”fosterlandsvänner” att bilda familj med ”svenska partners”.

Samtidigt skärptes det tidigare kravet på ”repatriering” av ”alla etniska främlingar”, definierat som samtliga personer som invandrat efter 1970. Dessa då över en miljon män, kvinnor och barn skulle ut ur Sverige, med våld om så krävdes. ”Vi är inte för något frivilligt återvändande. Vi är för att de här människorna ska repatrieras”, slog Jansson fast.

Samma politik av ”repatrieringar”, nu under namnet ”återvandring”, har efter några års frånvaro nu återigen lyfts fram av Åkesson. Och likt sin företrädare verkar inte heller han utesluta inslag av tvång. ”Jag har inget problem med om det uppstår ett tryck på människor [att lämna Sverige] förkunnar partiledaren i DN.

Sverigedemokraterna av i dag kan naturligtvis inte beskrivas som ett nazistiskt parti. Förändringarna av partiets yttre utgör snarare en förutsättning för dess tillväxt.

Cas Mudde, världens kanske främste forskare kring högernationalism, betecknar Sverige-demokraterna som typiska representanter för ”högerpopulismens fjärde våg”, den senaste fasen i en utveckling där centrala begrepp som nation och ras ersatts av kultur, där sociokulturella förklaringar (härkomst) till samhällsproblem ersatt tidigare mer socioekonomiska förklaringar (klass) och där högerpopulisterna gör allt för att, vid sidan om kampen mot mångkultur, presentera sig som ett folkets alternativ gentemot en påstått maktfullkomlig elit.

Medan Fredrik Reinfeldt för bara några år sedan tog strid mot Sverigedemokraterna anstränger sig dagens moderater snarare för att, med benäget bistånd av kristdemokrater, delta i vittvätten av partiet.

Det är därför dagens Sverigedemokrater hyllat och fortsätter att hylla andra antiliberala ledare som Viktor Orbán och Donald Trump. Internationell forskning har övertygande visat i hur liten grad de högernationalistiska partierna historiskt har förändrats. ”I själva verket har den populistiska radikala högern över huvud taget inte modererats de senaste decennierna, inte ens när de suttit i regeringsställning. I stället har de traditionella partierna radikaliserats och förflyttat sig ytterligare mot [den radikala] högern, framför allt när det gäller immigration och integration, men också när det gäller lag och ordning, europeisk integration och populism”, sammanfattar Mudde i boken The far right today.

Medan Fredrik Reinfeldt för bara några år sedan tog strid mot Sverigedemokraterna anstränger sig dagens moderater snarare för att, med benäget bistånd av kristdemokrater, delta i vittvätten av partiet. Sverigedemokraternas invandringspolitik, med dess återkommande krav på tvångsdeportationer, beskrevs nyligen av Kristersson i hans tal i Almedalen som ett föredöme i arbetet på ”att klara integrationen”.

Det påståendet är svårt att beskriva på annat sätt än som ren och skär historieförfalskning.

Det är inte i första hand Sverigedemokraterna som har reformerats, det är snarare delar av svensk borgerlighet som har radikaliserats.

Gellert Tamas är författare och aktuell med en bok om Sverigedemokraternas historia, ”Den avgörande striden”

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Sebastian Laneby
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET