Orca var bra – men nu orkar vi inte mer

Stora samhällskriser skildras bäst i efterhand

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Netflix-serien ”Social distance” är precis så fantasilös som titeln antyder.
Foto: Netflix
Netflix-serien ”Social distance” är precis så fantasilös som titeln antyder.

KULTUR

För ett år sedan lamslogs tv-industrin av pandemin. Praktiskt taget alla pågående produktioner pausades eller ställdes in och tv-bolagsledningar satte sig i krismöten och försökte vara kreativa mitt i desperationen. En djärv tanke föddes: ”Vi ska inte fastna i passiv osäkerhet som våra konkurrenter, vi ska satsa oss ur krisen och få ett försprång på marknaden genom att låta serieskapare och skådespelare göra tv-produktioner på distans … i karantän!”

Problemet var att idén inte var så djärv. Alla fick den, samtidigt – inklusive serieskapare och skådespelare själva, som började mobilfilma hemma i sina lockdownlägenheter.

Streamingjätten HBO var särskilt ettrig och gjorde beställningar på både kort och längre sikt. Förra året levererade de allt från spanska plattityden En casa till amerikanska monologhaveriet Coastal elite, och eländet fortsätter denna vår med Covid diaries NYC

Här dokumenterar fem väldigt unga New York-filmare den egna karantäntillvaron med Zoom-tristess, virusskräck och tunga världssamveten. Upphovsmakarna är lovande kreatörer med idel ädla saker att säga, men – så brukar det se ut i de här produktionerna. Här finns inget som inte reproducerar vad vi alla redan har känt och upplevt i ett års tid, inget som går utanför den grafitgrå ramen för våra egna videomöten.

Även om vi älskade Josephine Bornebuschs Orca – ett imponerande produktionstekniskt undantag från genrens i övrigt olidliga perspektivfattigdom – så är frågan om vi hade orkat med den om den kommit nu med den tredje smittvågen, och inte på randen till den andra vågen i höstas.

Men ”Orca” gjorde också något väldigt annorlunda. Den varken nämnde coronaviruset eller gjorde karantäntillvaron till huvudnummer. Och när den fysiska distansen fick vara underförstådd premiss i stället för överbetonat centrum nådde Orca en arketyps tidlösa djup – blev en mångbottnad film om social isolation – i stället för att skvala med i ytströmmen av klichéer.

Samtidigt med Orca hade Orange is the new black-skaparen Jenji Kohans Social distance premiär på Netflix – precis så fantasilös som titeln antyder – och kontrasten kunde inte bli större. 

Kanske var det just då, i oktober 2020, som vi insåg vad även coronaproduktioner måste försöka sträcka sig efter, att de måste vara av samma kreativa dignitet som de tv-serier och filmer vi normalt gillar. Kanske var det där och då vi fick nog av taskigt ljussatta improv-serier med videomötesestetik, om, med och av människor som sitter passiva i mjukisbyxor och inte ens orkar skapa en Godot att vänta på.

Arthur Miller skrev pjäsen Häxjakten mitt under McCarthyismen; Robert Altman filmade M*A*S*H mitt under Vietnamkriget. En tragedi, en komedi, men båda födda ur en existentiell kris

Stora samhällskriser sätter alltid djupa spår i samtidskulturen. Under coronapandemin har det mest handlat om produktionsförutsättningar (vilket inte är unikt – i oljekrisens 1970-tal blev vinylskivan så tunn att ljudkvaliteten tog skada) men vi behöver se historiskt också på hur teman och narrativ påverkats. 

Arthur Miller skrev pjäsen Häxjakten mitt under McCarthyismen; Robert Altman filmade M*A*S*H mitt under Vietnamkriget. En tragedi, en komedi, men båda födda ur en existentiell kris och med ambitionen att höja sig över krisen och sträcka ut perspektivet, utvinna något. 

Miller placerade sitt drama i det sena 1600-talets häxprocesser i Salem, Massachusetts; Altman sin Vietnamkommentar i det tidiga 1950-talets Koreakrig. Storfilmerna om Vietnam kom först efter kriget, med start i Deer hunter och Apocalypse now. Andravärldskrigsfilmerna likaså – ingen av de bästa gjordes under brinnande krig, och de som spelades in då, även en klassiker som Casablanca, fick ofelbart drag av propaganda.

Och det är samma sak i dag. Alla dessa snabba, enkla coronaproduktioner har blivit omedvetna offer för pandemipolitik. Instängdheten i Covid diaries NYC, som känns så bisarr med svenska ögon, ifrågasätts aldrig. Och när vi ser karantänfolket ”djupstäda” överallt med desinfektionsmedel tänker vi kanske mest på att New Yorks guvernör Cuomo, förra årets coronahjälte som gjorde ”deep cleaning” till ett folkligt begrepp, nu anklagas för sexuella trakasserier och statistikfusk. 

Varför har inte film- och serieskapare det senaste året använt sig mer av Millers och Altmans metodik? Det hade gett ett helt annat kreativt spelrum även för en enkel ”pandemidagboksserie” – om den exempelvis placerats hundra år tillbaka i tiden under spanska sjukan, eller under ebolakrisen i Västafrika 2014.

Texten fortsätter under bilden.

Foto: SVT
Norska ”Exit” har spelats in under pandemin, men viruset har ingen stor roll i serien.

I stället visas vägen framåt av de traditionella tv-produktionerna, som tvingats i gång igen av ekonomiska skäl, med djupa hål i budgeten för smittskyddsläkare och sjuksköterskor jämte bantade skådespelarensembler. I USA har till exempel NCIS och Your honor fått kritik för att pliktskyldigt sätta munskydd på skådespelare ibland men i övrigt låta intrigerna fortgå som vanligt – men jag älskar det. Livet och samhället måste ju gå vidare, de vanliga, allmängiltiga, tidlösa berättelserna tas tillbaka.

Känslan är densamma i norska succéserien Exit, vars hela SVT-aktuella andrasäsong spelats in under coronan med virologisk expertis i teamet, men utan att nämna pandemin mer än i förbifarten. I stället har hiv-viruset fått en postkolonial roll i manuset, nästan på det där Miller/Altman-maneret jag önskat mig.

Vad det ”avcoronafierade” berättandets återkomst ytterst visar är hur vi ska hantera pandemier i framtiden – och det är inte genom att låta samhället och kulturen förtvina
i lockdown. Så ett mer funktionellt användande av munskydd än det slentrianmässiga i NCIS kan jag inte tänka mig.

Coronan, då? Ja, den skildras nog inte bäst av isolerade filmskapare framför egna mobilkameror, utan retrospektivt och i full produktionsskala. Med start 2022, hoppas vi.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.