Dataspel kan hjälpa litteraturen på traven

Många lockas till läsning när de vill ha mer av spelens världar

Helena Dahlgren, författare av böckerna om ”Ödesryttarna”, som bygger på spelet ”Star stables” värld.

I sin långa ”Värvet”-intervju med författaren Martin Widmark kommer Kristoffer Triumf, sådär en trekvart in i ett fint samtal, på en briljant idé. Skulle inte en författare – varför inte Widmark själv – kunna samarbeta med ett stort dataspelsföretag och utveckla aspekter av spelet till böcker?

Ja, Kristoffer, det är en svindlande tanke.

Jag kommer osökt att tänka på detta när jag läser Mattias Beijmo i Aftonbladet. I sin text skriver Beijmo att boken kommer att dö, en mening som är nästan fysiskt obehaglig att läsa för en person som tillbringade delar av sin barndom gömd i ett torkskåp med Maria Gripes skuggsvit.

Kanske får han rätt, vem vet? Men jag vill gärna påminna om att spelkulturen spiller över till annan kultur hela tiden. Spel som ”Silent Hill”, ”Sonic the Hedgehog” och ”Lara Croft”, för att nämna några få exempel, har blivit filmer. Själv skriver jag sedan några år tillbaka böcker som knyter an till spelet ”Star Stable”, ”Ödesryttarna”.

En stor del av min läsekrets har ingen grundmurad identitet som just läsare. Tvärtom vittnar de, och ibland också deras föräldrar, ofta om en läsovillighet som förvandlats till läshunger när de upptäckt att det finns böcker baserat på älsklingsspelet. De älskar Star Stable-världen och ser ett mervärde i att få fylliga bakgrundshistorier om de fyra Ödesryttarna, deras hästar och den magiska världen Jorvik.

Fan fiction, genre- och formatglidningar, fiktioner som blöder in i varandra är alltså inget nytt. Själv har jag tidigare, i egenskap av fan, skrivit skräcknoveller baserat på H.P. Lovecrafts universum och en roman som tar delar av ”Twin Peaks” mytologi och placerar den i Stockholmsförorten Tyresö. Att skriva böcker baserade på ett populärt spel är egentligen samma sak. Man tar en existerande värld och får den att växa ytterligare. Ger den nya dimensioner och infallsvinklar och får kanske, om man har tur, berättelsens lägereld att glimra en liten stund längre.

Tänk om spelvärlden inte skadar litteraturen utan … hjälper den på traven? Banar väg för nya sätt att se på litteraturen, fiktioner i största allmänhet? Har man som gamer förmågan att leva sig in i en spelvärld i hundratals timmar, med allt vad det innebär, då har man också förmågan att leva sig in i en bok.

I sin artikel sätter Mattias Beijmo fingret på vad spel har att erbjuda som böcker möjligen saknar. Själv är jag ingen gamer, snarare en hopplös bokkramare. Men! Jag tror på boken och dess framtid. Jag tror, mer än något annat, på en fortsatt utvidgning av begreppet kultur där vi som verkar inom litteraturen, istället för att fördöma spelvärlden och förfasa oss över utvecklingen, kan snegla ditåt. Fiktionernas lägereldar kommer inte att dö. Inte nu, när vi behöver värmen, skimret, magin mer än någonsin.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln