Pandemin har avslöjat vår bräckliga grund

Håkan Sandells ”Min röst av kväll” är ett kulturpessimistiskt versepos som övertygar

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Håkan Sandell (född 1962) utkom nyligen med verseposet ”Min röst av kväll”.
Foto: FAETHON
Håkan Sandell (född 1962) utkom nyligen med verseposet ”Min röst av kväll”.

KULTUR

När så allt det här är över –  

Av vilka filmer och tv--serier och teaterföreställningar kommer vi i sinom tid att bli förströdda och förförda? Till en början kanske av repriser på Contagion (pandemi 2011), Containment (lokalt epidemiraffel från 2016) eller rentav Night of the living dead (1968) eller någon av alla dess vandöda eftersläntrare från 1990 eller 2014? Till en början, kanske. 

Jag är säker på att Hollywood, Bollywood, Nollywood och Trollywood ligger i startgroparna för att ta igen förlorade marknadsandelar. Med nya grepp och fräscha bekantskaper. 

Feelgood eller feelbad, eller kanske en helt ny coronagenre: feelworse? 

Säkerligen kommer litteraturen att bete sig lite mer belevat. Håkan Sandell måste nog sägas göra det med sitt nya versepos (!) Min röst av kväll. Någon nypåkallad Camus kommer kanske att åstadkomma en existentiell och moralisk reflexion över Pesten. Eller ska det leda till samma sorts religiösa kätteri som fick Voltaire att skriva en dikt som ifrågasatte möjligheten av en god och allsmäktig gud, som ändå tillät det onda att ske: ”Poème sur le desastre de Lisbonne”, och därtill en roman på samma tema som Candide. Visserligen ”bara” föranlett av jordbävningen i Lissabon 1755, men ändå.


Giovanni Boccaccio, som levde i Florens under digerdödens värsta härjningar 1347–1353, valde den eskapistiska vägen. Det betyder inte att han inte vågade se den fruktansvärda sjukdomen i vitögat. I inledningen till Decamerone beskriver han både dess verkningar och de verkningslösa åtgärder som myndigheterna vidtog: ”Ingen vetenskap, inga mänskliga försiktighetsmått förmådde någonting mot den hemska farsoten. Förgäfves bildades sundhetskommittéer, som oupphörligt lät renspola stadens gator; förgäfves nekades tillträde åt hvarje sjuk [karantänsbestämmelser]; förgäfves gåfvos talrika råd för hälsans bevarande.”

Ändå, och kanske just därför, valde den 35-årige florentinaren att låta sina sju kvinnliga och tre manliga berättare dra sig tillbaka med sin tjänarstab till sina pestfria lantegendomar för att i dagarna tio berätta 100 historier till nytta och nöje för de läsarinnor Boccaccio vände sig till.


Framför allt är det själva tilltaget att berätta sig bort, verklighetsflykten, i stället för att överväldigas av den fruktansvärda böldpest som han beskriver i sin inledning, som får Decamerone att framstå som såväl cynisk som optimistisk. I all synnerhet som den egenskap som framförallt utmärker berättandet inte är originaliteten i själva intrigerna, som han lånade från skrönor och anekdoter och moraliteter i när och fjärran, utan lättheten, den skalkaktiga tonen som ofta präglar de skabrösa berättelserna om giriga köpmän, otillständiga munkar och nunnor, och lönskalägrande kvinnor och män från alla samhällslager.

Ett annat ”litterärt” sätt att reagera på den verklighetsomspännande katastrofen har varit att vidga perspektivet och föreställa sig den civilisatoriska apokalyps som den ser ut att förebåda. 

Som kinesiske 400-tals-poeten Bao Zhao, som i dikten Ruinstaden föreställde sig hur den oövervinnliga naturen återtar den i sten och tegel uppförda urbaniteten (staden Guangling) från den högst övervinnliga människan.


Det är i riktningen åt ett sånt övergripande historiskt perspektiv som också Håkan Sandell har siktat i Min röst av kväll. Den pågående pandemin inte så mycket ödelägger som den avslöjar och avtäcker den bräckliga grund som hela bygget vilar på:


”Ett samhälle i mycket byggt på fantasier där nu fernissan flagnar

och filmlösa kameror övervakar butiker tömda av hamstrandet.

Helt ut till de glesa råtthålen

längs stadsutkanternas golfbanor

står huvudgatorna och infartsvägarna övergivet kapitulerade.

Förorter byggda över och uppkallade efter någon riven bondgård minns nu den natur den stenlagt och trodde sig ha disciplinerat.

Civilisationen ett tunt lager endast, över det uråldriga barbariet.”


Här återfinns det frusna ögonblick som Burroughs beskriver i The naked lunch, då var och en ser vad som finns i ändan på vars och ens gaffel. Sandell panorerar över historien från de sumeriska stadsstäderna, över Yucatáns  palatsruiner till samtidens hologrammatiska projektioner av världen. Gärna i sällskap med Ishtar, den mesopotamiska gudinnan som samkörde kvinnoväldet över kriget med den erotiska driften och med hjälp av magin. 

Det betyder inte att Håkan Sandell lättfärdigt surfar iväg och bort från den hårdföra verkligheten. Han tillägnar till yttermera visso sin fyrdelade sångcykel ”minnet av de alltför många döda gamla på de svenska äldreboendena.”


Det är inte enkelt att hitta ett litterärt fotfäste i det överväldigande mediala universum, där den känslorusande pendeln oavbrutet fås att slå mellan indignation och hyllning. Kanske måste man tillbaka till det teodicé-problem som Voltaire brottades med, fast i dess postmoderna form: den ondskeblinda optimismen mot den vaksamma pessimismen. Faktum är att Håkan Sandell är som mest övertygande när han framför sitt kulturpessimistiska credo:


”Kultur som uttömt sina rika möjligheter

skall låtsas en period ha mer kraft att ge.

Historisk kronologi bruten, dagarna driver

mellan utbrunnen tid och uppskjuten framtid.

På vida avstånd mellan ödsliga åkermarker

trängs Europa i städerna, åldrat och barnlöst.”

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.