Vi upplevde en glimt av kolonial vrede

10 år sedan Israels angrepp mot biståndskonvojen Ship to Gaza

Israeliska soldater stormade Ship to Gaza-färjan Mavi Marmar 31 maj 2010. Nio aktivister dödades.

I dag är det tio år sedan den israeliska flottan anföll en civil fartygskonvoj långt ute på internationellt vatten i östra Medelhavet. Nio obeväpnade solidaritetsaktivister mördades. Många av dem sköts på nära håll, i ryggen, med kamera i hand. 29 barn blev faderlösa den dagen. Vad hände och varför?

Koloniala krig handlar om land och resurser. De är sällan jämbördiga. Kolonisatörerna har vanligen fler och mer avancerade vapen, vilket ofta används som mått på graden av civilisation. De som fördrivs, trängs ihop i reservat eller dödas, berövas inte bara mark och rättigheter utan också sin mänsklighet. De sägs vara lika primitiva som deras vapen är enkla. Konflikten Israel/Palestina är inget undantag.


Det är klart att det också finns skillnader mellan tidigare och pågående koloniala projekt. En av dem är att dagens koloniala angreppskrig och straffexpeditioner sänds live och genom tv och streamingtjänster blir en del av våra vardagserfarenheter. I stort stärker detta bilden av kolonialmaktens rätt att ta de andras liv, land och naturresurser. Det är lika naturligt som att solen går upp och ner. Att göra motstånd är fåfängt, att skada angriparen en skandal. Då åker handskarna av. Skalan 1:100 används återkommande. För varje värdefullt liv ska hundra värdelösa tas.

I anfallen mot Gaza vintern 2008–2009 blev skillnaden ännu större, 1:111. Men så var den angripna befolkningen också instängd. När missiler, målsökande robotar och flygbomber regnade över reservatet fanns ingenstans att fly. Inte heller fanns skyddsrum eller luftvärn. När röken skingrades var ställningen 13–1 417.


När våra båtar omringades till havs natten till den 31 maj 2010 fick vi erfara en glimt av kolonial vrede. Då var blockaden mot Gaza inne på sitt fjärde år. I lasten hade vi mediciner, generatorer, byggmaterial, skolböcker, utsäde, fiskeredskap, elrullstolar, fotbollar. Sådant som var förbjudet att föra över gränsen. Däremot inga vapen.

Det hade dock den israeliska marinen. En missilbestyckad korvett, fyra kanonbåtar, 20 jagare, 30 snabbgående zodiacs, fyra Black Hawkhelikoptrar, några Panterhelikoptrar, två ubåtar, en drönare och 600 elitsoldater från Shayetet 13, Israels navy seals.

Kanske ville de demonstrera den starkes rätt. Visa världen att de kan göra vad de vill

Vi hade bara varandra. En samling judar, kristna, muslimer, ateister, socialister och liberaler från ett 40-tal länder, däribland Sverige. Vi tänkte: mänskliga rättigheter måste gälla alla, också palestinier. Förenta Nationerna sade att blockaden mot Gaza stred mot internationell rätt och måste hävas. Vi sade: låt oss gå från ord till handling.

I Sverige hade gräsrotsaktivister samlat ihop till ett lastfartyg, Sofia. Ombord fanns de flesta av våra tolv svenska passagerare. Jag fanns tillsammans med Edda Manga på Mavi Marmara, en stor färja med plats för konvojens ledning och ett 60-tal journalister, med kameror och satellituppkoppling. Därför riktades det första angreppet mot oss. Kanske ville de demonstrera den starkes rätt. Visa världen att de kan göra vad de vill och komma undan med det. Varför annars gå till anfall på internationellt vatten? Däremot ville de inte riskera att oberoende journalister spred potentiellt besvärande bilder. Därför slog de ut internet och beslagtog alla kameror, alla filmer, alla fotografier. Utom ett par, som journalister lyckades gömma.


I en P3-dokumentär våren 2020 försökte en israelisk elitsoldat förklara varför attacken blev så blodig. Vi trodde att det bara var skandinaviska blondiner ombord, sade han ursäktande. Varför de tog med sig vapen till partyt förklarades inte. De gjorde motstånd, sade soldaten, ännu häpen. De israeliska soldaterna var tvungna att försvara sig.

Reportern, annars noga med att det alltid är två sidor som träter, frågade inte om rätten till självförsvar bara gällde israeliska soldater, inte passagerarna på de fartyg soldaterna angrep. Många frågor återstod. Vem anföll vem därute på havet? Att skjuta folk i ryggen, är det självförsvar?

Inför pressen skulle det blodiga anfallet mot civila biståndsfartyg förklaras. Vi var aktivister, sades det. Det betyder att vi inte handlade på order och heller inte fick betalt. Annat var det med soldaterna. För dem var det en dag på jobbet och de handlade bara på order. Vi var terrorister, bättrades det på. Varför de i så fall släppte oss alla framgick inte.

Passagerarna var beväpnade, sade de och visade bilder på beslagtagna köksredskap och pinnar. Det hela var mycket logiskt.


Koloniala krig är asymmetriska. En militärteknologiskt överlägsen part angriper en uselt beväpnad motståndare. Döden distribueras därefter och den ena sidans krigare vänjer sig vid att gå till strid för att döda, utan någon större risk att själva dö.

I Palestina sker det hela tiden. Vi läser om det i tidningarna, ser det på nyheterna. Det är rutin. Som väderleksrapporten. På Västbanken krymper de palestinska reservaten. Nya bosättarkolonier växer fram. Med luftkonditionerade hus i fina material, med välansade trädgårdar och pooler. Kontrasten mot livet i de palestinska byarna och lägren är slående. Som en illustration av vem som är värdefull och vem som inte är värd så mycket.

Det massiva övertaget i vapenmakt återspeglas om man jämför BNP per capita. I Israel runt 420 000 per skalle, i Palestina 15 000. Lever längre gör israelerna också, är friskare, äter bättre, har finare bilar, bättre vägar och riklig tillgång till vatten. På det hela taget är kolonialism en lönsam affär.

Däremot inte självklart förenlig med internationell rätt. Dessutom misstänks Israel ha begått krigsbrott och brott mot mänskligheten. Det är exempelvis förbjudet att skjuta obeväpnade barn, sätta dem i fängelse utan rättegång och förhöra dem under tortyr.


Nu har det gått så långt att Internationella brottsmålsdomstolen inlett en undersökning. Det blir både den israeliska och den amerikanska regeringen upprörd över. De har ju inte godkänt domstolen eller dess rätt att pröva dem. De menar att de står över lagen. Det brukar kolonialmakter anse. Det behöver vi inte gå med på.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.