Protest, fest – och pest
Andres Lokko om antirasismens brist på folklighet: Jag önskar att någon tänkt utanför proggboxen
Jag var en av de 23 000 som tog mig till Nytorps Gärde mellan Björkhagens och Kärrtorps tunnelbanestationer i lördags för att försöka krossa rasismen under endagsmanifestationen ”Festival för 17!”.
När mörkret hade lagt sig och det började bli huttrigt höstkyligt brände Teddybears av imponerande pyroteknik och konfetti slungades ut över publiken. Patrik Arve krävde svar på frågan ”vilka här tänker inte rösta på SD?”.
Alla svarade, inte helt oväntat, med ett rungande ”jaaaaaaaargh!”.
Det gjorde jag också.
Det var fint.
Men tänk om bara en person hade räckt upp handen och sagt ”jo, kanske”?
Strax efter elva på kvällen tystnade musiken och jag tog en buss hem mot Gullmarsplan. Jag hade varit på ”Festival för 17!” mest hela dagen och kvällen. Det var hur trevligt som helst. Hey, till och med poliserna var glada och lät barn i ”SD = rasister”-tishor få små guidade krypturer i deras piketbussar!
Vi åt mexikanska tacos, jamaikansk jerk chicken och hemspunnen sockervadd. Satt på en filt och kollade några graffare som målade väggar och lyssnade på Ebbot och Nina Ramsby sjunga barnvisor med Bröderna Lindgren i ett tält ett tjugotal meter bort. Jag mötte halva mitt Stockholm där, de flesta med barnvagnar och ekologiska picknickkorgar.
Mysigt.
Men jag hade svårt att sova när jag kom hem vid tolvtiden på kvällen.
Jag gjorde misstaget att börja tänka på vad jag hade sett och upplevt där på Nytorps Gärde: proggen.
Det var vad det var. Både i reinkarnerad och helt oförändrad form.
Jag tänkte på den där personen i riskzonen för att eventuellt rösta brunt på söndag.
Var hen där? Nej.
Det erbjöds feministisk samba och queersalsa i ett hörn, fingerfärgsskoj i ett annat, uttalat lesbisk stand-up och glädjesprattlande gycklare på Pistorius-styltor mest överallt. Och så obligatorisk ansiktsmålning, masktillverkning och clowner. Givetvis clowner.
Kände mig som Woody Allen när han i någon av sina mest usla filmer spontant råkar slå en irriterande mimare på käften.
Nej, jag spöade inte en enda mimare. Eller clown. Men tanken slog mig.
Fast jag har – nästan – full förståelse om någon progg-ovan besökare gjorde det. Eller kanske bara lämnade Nytorps Gärde med känslan att ”det här med antirasism är nog inget för mig”.
Med blott några dagar kvar till valet var ”Festival för 17!” ett härligt självbekräftande evenemang för de redan övertygade. De som inte har några som helst problem med proggens estetik.
Ty det handlar så mycket om just estetik.
Gycklare skrämmer folk. Till och med oftare vuxna än barn. Det vet väl alla? Ändå är de undantagslöst där när vänstern ska ha roligt tillsammans.
Jag tänkte på de vänner och bekanta jag ändå har som hyser – vad jag och de 22 999 andra på ”Festival för 17!” skulle kalla – djupt tveksamma politiska åsikter, de som kanske faktiskt kan tänka sig att ge sin röst till SD. Om än i smyg. De hade mangrant avskytt ”Festival för 17!”, möjligen fyrverkerierna och stroboskopen som avslutade Teddybears hitkavalkad undantagna.
Batikfärgad proggstämning kan vara väldigt uteslutande.
Kanske var nu inte pedagogisk omvändelse festivalens ambition. Men jag kunde inte låta bli att fundera över hur effektivt den hade kunnat vridas bara några försiktiga centimeter genom att be, säg, Filip och Fredrik vara konferencierer. Till exempel. Ett kort uppträdande av någon artist så folklig att deras namn liksom tvingar dit de som nu garanterat stannade hemma eller gjorde något annat.
God bless Teddybears, Stefan Sundström och Nina Ramsby men de tillhör inte riktigt de artisterna. Agnes, Magnus Uggla, Veronica Maggio, Melissa Horn eller Lisa Nilsson gör däremot det.
Eller In Flames. Eller kanske – för tusan! – The Boppers och Molly Sandén?
Kanske var några av dem tillfrågade och inte kunde eller orkade men åh vad jag önskar att i alla fall någon hade tänkt utanför proggboxen.
Både Judith Kiros (i Dagens nyheter) och Åsa Linderborg (här i Aftonbladet) har nyligen frågat sig varför liberalerna inte marscherar med alla oss tusentals antirasister.
Det är den vedertagna proggstämningens fel. I alla fall i en inte helt betydelselös utsträckning.
Var finns underhållningen för de stela, de spända, de osäkra?
För den som inte vill leka med fingerfärg eller lära sig queersalsa men faktiskt avskyr rasism? Inte för att man har något emot queersalsa i sig men man kanske, kanske inte riktigt tillhör målgruppen.
Man blir besvärad. Man kanske inte är den som brister ut i yvigt spontan frihetsdans så fort man känner doften av dagens första didgeridoo?
Så man stannar hemma.
Var befann sig ”Numismatiker mot vinster i välfärden!”, ”Jan Björklund Lekland” och ”Frankering och gummering mot främlingsfientlighet för män i chinos!”? Eller ”Lågmälda feministiska madrigaler för de allra yngsta” och ”Blåsuts queerschack-förening” när vi behövde dem som mest?
Samtidigt är det väldigt intressant att notera hur så mycket uttalat vänsterorienterad kultur som på upploppet mot årets val faktiskt använt sig av den svenska 70-talsproggens – och därmed också den tidiga svenska punkens – satiriska naivism och medvetet retsamma slag under bältet.
Mattias Alkbergs Södra Sverige och hans omdiskuterade Nöff nöff-lyrik om Moderaterna är kanske det mest tydliga exemplet.
Serietecknaren Pontus Lundkvist, i exakt samma ålder som Alkberg, är ett annat.
Det var egentligen hans nya album med den underhållande och passivt aggresiva post-it-lapp-i-tvättstugan-titeln Du som välte pinnen det här skulle handla om. Och på något vis har det också redan gjort det.
Han är tveklöst tillräckligt rolig för att nå långt utanför sina likasinnades anarkoröda skara men, precis som Alkberg gör på sitt senaste punkepos, sätter han ofta ribban lite extra lågt just nu.
Och man kan ju enkelt hävda att deras allra brunaste meningsmotståndare också gör det.
I Lundkvists serievärld har det hänt väldigt lite sedan Lars Hillersberg och Kjartan Slettemark. Det är bara referenserna som är uppdaterade (en trasig bil låter som My Bloody Valentine, bilmekanikern frågar genast vilket album som åsyftas – Isn’t anything eller Loveless?).
Som tur är besitter han också förmågan och självinsikten att fnissa åt slentrianvänstern mellan dissandet av allt från adel till sociala medietroll samt älskvärt urusla ordvitsar och ren kiss- och bajshumor. Ibland är det sistnämnda helt glimrande. Som teckningen av en man som hukande står på köksbordet och pruttar en kvinna högljutt i ansiktet medan han säger ”det är lugnt, jag har läst genusvetenskap!”.
Högt, lågt, träffsäkert och en perfekt beskrivning av det accelererande märkliga fenomenet ”killar som är jätteschyssta på sociala medier”.
Proggen lever onekligen i högsta grad.
Den mår till och med jättebra.
Lundkvists parodi på kvällstidningarnas löpsedlar (NU KOMMER DEN ALKOHOLISERADE INCEST-PAPPA-KYLAN!) hänger redan utskriven på tusentals kylskåpsdörrar. På min med. När Lundkvist placerar sig precis mitt i nuet och är på sitt smartaste humör är han smått oslagbar.
Men proggens renässans, med sin alltför avslappnade estetik, självförhärligande stämning och gränslösa didgeridookärlek – den förblir ett problem.
Likt uniformt hennatatuerade träd ställer den sig i vägen och skymmer sikten för de som verkligen skulle behöva se den empatiska och välkomnande skogen som växer där bakom.
