7 juni vore en bättre nationaldag
Kalle Holmqvist: Om vi ville fira ett stolt ögonblick i vår historia så vore dagen efter bättre
Traditioner är viktiga. Men nationaldagen är ingen svensk tradition. Sjätte juni firades knappt alls före 1990-talet. Givetvis kan högtider vara bra fast de inte är gamla. Kanelbullens dag 4 oktober (instiftad 1999 och alltså ungefär lika lite svensk tradition som nationaldagen eller Halloween) är ju värd att fira om det gör att vi får äta mer bullar.
Kanelbullens dag är i alla fall ett svenskt påhitt, medan nationaldagsjippot importerats från utlandet. Norges sjuttonde maj lyfts ibland fram som ett föredöme, men där har nationaldagen en annan historisk tyngd eftersom den varit en symbol för frihetskamp. Inte minst under svensk-norska unionen, som Norge tvingades in i för 200 år sedan.
Den antidemokratiska unionen, där svenske kungen hade ett stort inflytande, var ett hinder för Norges utveckling och i slutet av 1800-talet ökade de norska självständighetssträvandena. Sveriges regering stretade emot och 1905 hårdnade konflikten så mycket att många trodde det skulle bli krig.
I Kristiania (nuvarande Oslo) blev sjuttonde maj-manifestationen 1905 större än någonsin och dagen därpå röstade norska stortinget för en mer självständig utrikespolitik med egna konsulat. Kung Oscar II vägrade godta beslutet.
Den sjunde juni 1905 – dagen efter det som nu kallas svensk nationaldag –
förklarade stortinget att unionen upphört fungera.
De svenska makthavarna rasade. Aftonbladet (då konservativ) braskade på med löpsedeln: “Revolution i Norge”. Statsministern Johan Ramstedt förklarade att Norge “på det djupaste kränker Sveriges rätt” och kallade in en extrainsatt riksdag. Inflytelserika högertidningar som Nya Dagligt Allehanda talade öppet om krig som en möjlig lösning.
För den svenska arbetarrörelsen var det enkelt att välja sida. Socialdemokraterna såg Norge som ett demokratiskt föregångsland (eftersom fler hade rösträtt) och solidariteten var stark mellan Sveriges och Norges fackliga organisationer. När svenska verkstadsarbetare lockoutades våren 1905 fick de ekonomiskt stöd från norska LO.
Socialdemokraterna hade vid denna tid två konkurrerande ungdomsförbund: Svenska socialistiska ungdomsförbundet (Ungsocialisterna), som var anarkistiskt influerat och leddes av Hinke Bergegren, samt Socialdemokratiska ungdomsförbundet som var mer partilojalt men också mer marxistiskt och betydligt större.
Någon enad front var det inte tal om – de bägge förbundens ledningar avskydde varandra. Men de kampanjade på varsitt håll mot krigshotet, bland annat genom att uppmana de värnpliktiga att vägra inställa sig om det blev mobilisering. Socialdemokratiska ungdomsförbundet tryckte ett flygblad med rubriken ”Ned med vapnen” som öppet förespråkade myteri om kriget bröt ut. Bland annat konstaterades att “vapnen – om de skulle riktas mot någon – icke borde riktas mot norrmännen”.
Partiledningen vacklade. Hjalmar Branting hade så sent som i februari 1905 menat att det var orealistiskt att förespråka unionsupplösning, men det hårda trycket underifrån gjorde att han till slut tog tydlig ställning för Norges frihet. Socialdemokraterna lovade stoppa kriget till varje pris, och anordnade möten och demonstrationer över hela landet under parollen “Rättvisa åt Norge – Fred med Norge”.
Makthavarna förstod att ett krig inte gick att genomföra. Det framgår tydligt av referaten från riksdagspolitikernas hemliga möten, återgivna i Unionsupplösningens riksdagar (red. Margareta Brundin och Evert Vedung, 2005). Friherre Hjalmar Palmstierna från Jönköping sa att han ville ha kvar unionen men konstaterade: ”Folkmeningen är afgjordt emot krig.” Grosshandlare Johan Dieden från Malmö var ännu tydligare: ”Om krigshot, öfvergår hela arbetarebefolkningen till socialisterna.” Så i stället för mobilisering blev det fredsförhandlingar. Redan i oktober förklarades unionen för officiellt upplöst. Norge var fritt.
Alla folk har rätt till oberoende. Det är lätt att glömma bort för oss som bor i ett land som varit självständigt sedan 1500-talet. Men den som inte förstår vikten av nationellt oberoende har ju svårt att stödja exempelvis de latinamerikanska ländernas rätt att bygga sin framtid utan inblandning från USA.
Visst kan vi fira sjätte juni. Men skulle vi hedra något stolt ögonblick i vår historia vore sjunde juni lämpligare. Då kan vi minnas unionsupplösningen, och att folket tog sitt ansvar och räddade freden när samhällseliten ville ha krig.
Nätsökningen Moderaterna + nationaldagen visar att många av regeringspartiets lokalavdelningar anordnar nationaldagsmanifestationer sjätte juni. Det blir lite fånigt när borgerliga politiker, som tycker att den svenska arbetsrätten ska avgöras i Bryssel och den svenska utrikespolitiken i Washington, viftar med blågula flaggor och hurrar för Sverige.
Att de moderata politikerna ofta väljer att skriva ”Nationaldagen” med stort N (googla så får ni se själva) – helt i strid med svenska språkregler, nationaldagen ska givetvis skrivas med litet n – är ett mindre problem i sammanhanget. Även om det är ganska typiskt att nationaldagsanhängarna inte ens bryr sig om att värna vårt språk.
Så ser den svenska historien ut. Den obildade överklassen som gapat om nation och Sveriges ära har samtidigt startat krig, plundrat fosterjorden och försökt sälja ut oberoendet till den för tillfället starkaste stormakten. De fattiga och förtryckta har stoppat krig, räddat landet och drivit historien framåt.
Det är möjligt att kanelbullens dag i framtiden kommer utvecklas till en verklig tradition, trots att den inte är det nu. Det skulle väl inte vara något fel med det. Kanelbullar är bra. Folk borde äta dem oftare. Men det fanns kakor även innan kanelbullens dag instiftades 1999. Och det är sällan de som springer runt med skyltar där det står ”köp kanelbullar” eller ”länge leve kanelbullen” som är de mest pålitliga i bullfrågor.
