Vi chansar tills det funkar
Jack Hildén om poesidebatten, kritiken – och maskineriet bakom
Alla som deltagit i den senaste poesidebatten är mina kompisar. Eller ja, bekanta kanske som i åratal guppat runt liksom jag på olika läsningar och tillställningar.
Nuförtiden skriver vi tydligen i tidningar. Dikterar på sätt och vis villkoren för den svenska samtida litteraturen och vad som syns, vad som glöms. Många skriver också skönlitterärt.
Det är väl ett tecken på att vi börjat växa upp, att vi varit med ett tag. De som var intresserade då, är intresserade nu och har gjort vissa karriärsmässiga framsteg. Vi är intresserade för att vi lever i den verkligheten. För att så få andra är det. Så var det då också. I små källarlokaler och egenstartade nätforum. Nu är scenerna större, men kan upplevas som lika interna.
En sak som vi kanske börjat lära oss är att debatter som dessa blossar upp ibland. Vad ÄR poesi? Vad ÄR kritik? Så som det givetvis har blossat upp långt innan vi ens funnits. Och jag förmodar att frågorna och svaren är hyfsat lika genom tiden. Ändå helt olika, precis som det är en tolkningsfråga huruvida själva litteraturen alltid repeteras eller skapar nytt.
Ändå ska vi ge oss på att försöka igen, dra i gång maskineriet, hitta nya definitioner. Under tiden fortsätter poeterna ge ut böcker, som bedöms välvilligt eller som obegripliga/tråkiga, beroende på vilken sida man tar.
Så har det åtminstone låtit. Jag vet inte hur den här debatten ser ut för någon utan insyn i den journalistiska och skönlitterära branschen. Antagligen totalt -irrelevant, kanske är den till och med -irrelevant för den som är insatt. Jag har liksom halvhjärtat läst texterna och varje gång känt: Just det! SÅ är det ju såklart. Men helt utan eufori, eftersom det inte kommer leda till något. Området är för stort och för omgivet av svårtolkat mörker – eftersom svårtolkat mörker är vad både litteratur och kritik är.
Många författare har gått någon form av utbildning i skrivande. Som folk envisas med att man ”inte kan lära sig”. Klart man kan! Något jag minns från utbildningarna är textsamtalen – bråddjupet som öppnades, bara vid själva insikten att en liten liten text kunde diskuteras i fan en timme eller mer.
Det skiljer sig från litteraturvetenskapen. Inget ont om litteraturvetenskap (jo, lite), men det var inte där jag började lära mig att tänka på texter på ett sätt som kunde vara användbart för att skriva kritik i kvällstidning. Det var genom textsamtal som jag anade vad det kunde vara att verkligen försöka läsa text. Och, som med allt annat man lär sig, blir det svårare när man får en inblick i hur djupt det finns potential att borra.
Visst blir man slarvig som kritiker. Eller, jag har varit det. Jag är nog inte heller ensam om besvikelsen över att mottagandet man får som författare är så väsensskilt från de långa textsamtalen. Där tas alla på lika stort allvar även när det är uppenbart att en elev haft en bättre vecka än en annan.
Så fungerar det inte i pressen, där olika texter ska matas in och fylla sidorna. Författaren väntar nervöst och längtansfullt. Sen finns det lilla omdömet där. Nästan oavsett om mottagandet är positivt eller negativt – jaha? Var det här ALLT du hade att säga? Det ligger inbyggt i sakens natur för den som vigt så mycket tid och hjärta åt en bok med (enligt en själv) så mycket bottnar och innebörd. ”Det lovar gott inför nästa bok”. Are you fucking kidding me?
På andra sidan står kritikern. Som fått ett visst antal tecken av en redaktion som är för stressad för att svara mer än ”ja” eller ”nej” på mejlen, som fått en deadline, samt har ett liv som består av annat än att skriva recensioner (arvode är inte IRRELEVANT här) med tandläkarbesök och krogrundor eller vad folk nu gör.
Oavsett sitter jag i slutändan med en recension som aldrig är representativ. En besvikelse som liknar den tomhet jag kan känna inför en färdigskriven bok. Blev det inte mer än såhär?
Samt vilken sorts läsning kritikern väljer att göra. Mycket av poesidebatten har handlat om det. Jag kan känna så mycket sympati med frågan, delvis eftersom författaren ställer sig samma fråga när hen börjar skriva sin bok. Jag har något att berätta, en idé som tagit form. Men HUR ska den berättas? Med vilken röst, vad är tonen? Det är tröstlöst eftersom alternativen är oändliga. Man chansar tills det funkar något så när. Egentligen har man ingen aning.
Jag kan ha samma ingång till att börja skriva en recension. Nyligen skulle jag skriva om en, faktiskt rent objektivt, svår bok av en erkänt svår författare. Första läsningen var också sådan – svår. Paniken redan där. Vad ska jag säga? Jag fattar ju inte. En rädsla som delvis är dåligt samvete mot verket för att man inte kan göra det rättvisa. Men också, eftersom man tyvärr är den man är, en rädsla för att verka dum. Det vill säga hur jag som recensent ska framstå inför andra.
Det finns något med rädslan. Är det irrelevant att jag som kritiker och, får man ändå anta, andra tilltänkta läsare, känner att man helt enkelt inte fattar? Den säger också något om det djupt mänskliga i samspelet mellan författare och kritiker, som alltid finns där, inte minst i en så liten värld som den svenska samtidspoesin.
Jag kommer aldrig glömma Jonas Thentes recension av debutanten Susanna Lundins Hindenburg: ”… denna trots allt korta roman är som en tvål i mina inkompetenta och fumliga händer”. Uppfriskande att läsa. Någon som vågar säga det som, ärligt talat, många kritiker är så rädda för att avslöja. Men schysst mot författaren? Schysst mot BOKEN? Ska min uppfriskade känsla vara prio här?
Kanske är det faktiskt rättvist, om det går att argumentera för att Hindenburg är en bok som inte lyckas gripa tag i läsaren, att den stänger ute. Det är ett sätt att bemöta boken, kanske lika legitimt som att klappa snällt på huvudet.
Samtidigt består frågan om det verkligen är författarkåren som ska klandras för att kritikerna inte är tillräckligt underhållna.
Poängen är i alla fall att det finns olika sätt att beskriva en läsning. Lustsågningen finns, handlingsreferatet utan värdering finns, värdering utan handling likaså, tolkningen som tar sig friheter finns. Aprikosträden finns. Och så vidare och så vidare med massor av variationer och grader.
Oavsett sitter jag i slutändan med en recension som aldrig är representativ. En besvikelse som liknar den tomhet jag kan känna inför en färdigskriven bok. Blev det inte mer än såhär? Under tiden sitter poeterna och skriver. De glöder för att berätta något nytt och spännande. Och maskineriet jobbar vidare.
