Stark start på filmfestival
Queertemat ett statement i bistra tider
I fredags invigdes Göteborgs filmfestival, den 37:e i ordningen, med Ester Martin Bergsmarks film Nånting måste gå sönder, efter Eli Levéns debutroman Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats.
Sebastian möter Andreas, tonårskärlek uppstår, lever, förnekas, tänjs ut, förkastas. Däremellan en hel del stilla vanlighet. Sebastians tveksamhet om han vill vara kvinnan Ellie, eller bara låta Ellie bli Sebastian, gestaltas i filmen som en pågående visuell tvetydighet.
Det handlar om begär och makt, om gränserna som kan korsas men också om en instängdhet som blir fruktansvärd. Sommarkvällarna riktigt dryper av all den där lagrade fukten, ljuset är obarmhärtigt. Vi rör oss ofta i ringledernas, varulagrens, refugernas och t-banans mellanrumsland. Miljön säger osynlighet, men också vardaglighet.
I likhet med Bergsmarks förra film Pojktanten (som också var ett samarbete med Eli Levén) är det den mest smärtsamma av identitetskamper som ges form. Den som går på tvärs mot den starka normen om tydligt kvinnligt, tydligt manligt. Men medan det sagolika bröt dokumentärformen i Pojktanten, blir det i den nya filmen en jordnära realism som samspelar med det, fortfarande, poetiskt sinnliga bildberättandet.
Kanske är Göteborgs filmfestivals beslut att inviga med en film med ett så starkt queertema ett statement
i bistra tider. Hursomhelst var det ett välkommet och vackert val. Strax innan visningen mottog Bergsmark också Konstnärsnämndens Mai Zetterling-stipendium för sitt sätt att tänja gränser, innehålls- och formmässigt.
Ingen filmfestival utan tal av kulturministern. Lena Adelsohn Liljeroth anknöt till festivalens ryska tema och bristen på respekt för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Hon lyfte också sin egen framtida bojkott av OS-invigningen i Sotji.
Att ministern är solidarisk med HBTQ-kollektivet och med sin frånvaro kritiserar en hårdnande lagstiftning samt det våld mot flator, bögar och transpersoner som följt i dess spår är värd en applåd. Trots att hon senare ändå kommer att se tävlingarna på plats. Att kompromissa är också att balansera vid gränsen.
