Suggestiv och samtida
Jenny Högström om årets skönlitterära pris: Johannes Anyurus ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”
Att det är Johannes Anyuru som med sin roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar tilldelas Augustpriset för bästa skönlitterära bok detta år kommer knappast som en överraskning. Det är en roman som tagit många läsare med storm, och den förtjänar att göra det med många fler.
Varför? Ja, inte bara för att Anyuru stundtals skriver som en gud. Inte bara för att han med sin suggestiva och expansiva prosa förmår stoppa, upphäva eller förskjuta tiden. Inte bara för att han till synes utan ansträngning förmår ympa in Harry Martinsons rymdepos Aniara och allsköns pojkrumsdoftande science fiction i en roman som ändå känns väldigt samtida.
Utan kanske framför allt för att det är en roman som förmår uppehålla sig vid några av samtidens och framtidens stora frågor och problem utan att bli banal, svartvit eller skriva sin läsare på näsan. Det är en roman som i enlighet med Georg Brandes förmår ”sätta problem under debatt”.
I det här fallet terrorismen och dess mekanismer, men också högerextremism och islam. Så skrevs den också i efterdyningarna av attacken på Charlie Hebdo.
Ett terrorattentat med islamistiska förtecken i en seriebokhandel i centrala Göteborg. Ett Sverige i en kusligt nära framtid där högerextrema och fascistiska krafter styr över ett samhälle där registrering, terror och internering av oliktänkande är legio. Där pressen är totalt kontrollerad.
Ja, det kusliga är att Anyurus dystopi inte alls känns särskilt främmande – för de som till exempel hört av sverigedemokraterna de senaste dagarna. Eller efter det senaste terrordådet mot en sufisk moské i Egypten.
Men någonstans i denna virvel av våld vill Johannes Anyuru trots allt kontra med hopp.
Alldeles oavsett om man tror honom eller inte så är det en författare vars röst det är värt att lyssna på – och vars roman det verkligen är värt att läsa.
