Kokain är alltid nåt som bara ”dyker upp”
Både Zelmerlöw och andra borde prata om sina langare
”Alla runt mig gjorde det, så jag började också.”
En av de vanligaste förklaringar man hör från unga som dras in i gängkriminalitet genom att sälja knark.
Det bara hände, ett steg i taget. Det handlar om vad man ser i sin vardag, vad som känns normalt och som sedan blir en vana. En gradvis socialisering in i den kriminella världen. Till skillnad från den dramatiska ”rekrytering” det ofta talas om.
”Alla andra gjorde det. Det är så vanligt i min bransch, så det blev svårt att inte testa”.
Det är Måns Zelmerlöws förklaring till varför han tar kokain när han festar. Han berättar för Göteborgs-Posten i en planerad och ”öppenhjärtig” intervju, som skapat rubriker kopplade till Zelmerlöws skilsmässa.
Festerna som beskrivs på en turnébuss någonstans i Sverige låter deprimerande.
”Det hade avdramatiserats för mig”, säger Måns Zelmerlöw.
”Jag har varit emot droger hela mitt liv men för två år sedan dök det upp i turnébussen.”
Kokainet ”dök upp”. Liksom för egen maskin nästlade det sig in gemytet bland bandkompisarna.
I Göteborgs-Postens artikel kommer knarket inte från någon speciell plats. Det finns ingen bredare kontext. Typiskt för hur de här frågorna diskuteras i offentligheten i dag.
Många av oss svenskar som lever en bit från kriminaliteten lyckas ofta med det magiska tricket att prata om kokain som något som bara ”dyker upp” i livet. Som en källa till glädje. Sen, ibland, till besvär. En situation man någon gång ändå behöver ta sig ur och ta avstånd från. Som Zelmerlöw bedyrar att han nu gjort.
I debatten kring legalisering av droger talas ofta om just den normalisering Måns Zelmerlöw ger uttryck för. Många som förordar en legalisering pekar på hur vanligt och vardagligt det blivit att använda illegala substanser för att förhöja vardagen. En utveckling som inte går att vända, menar man. Jag tror att det stämmer.
Samtidigt pågår en ännu större debatt om de barn som dras in i kriminella gäng, ofta genom att själva använda droger och sedan börja sälja dem. Frågorna sitter ihop. Men allt oftare behandlas de separat. Som i intervjun med Zelmerlöw, där knarket representerar något som nästlar sig in utifrån och kan skada familjelyckan.
De som förespråkar en liberalisering kring droger försvarar gärna också det vardagliga bruket. Inte bara det man vill göra lagligt i framtiden, utan det som pågår under dagens lagstiftning, i dagens kriminella ekonomi.
Det vore bra om alla dessa brukare även någon gång kunde höja rösten i solidaritet med sina langare. Och förklara hur man egentligen tänker sig världen för dem.
Måns Zelmerlöw, till exempel, kan gärna få prata om barnsoldater nästa gång han intervjuas om kokain.
