Den största influencern har fått för fria händer
Vi måste hindra såna som mig från att göra som Elon Musk
”Free Tommy Robinson!”
Så lyder det inlägg Elon Musk i skrivande stund lyft högst upp på sin profilsida på egna plattformen X. Tommy Robinson är alltså en av Storbritanniens mest profilerade högerextremister, han avtjänar just nu ett fängelsestraff för att upprepade gånger ha förtalat en syrisk flykting, bland annat i en 90 minuter lång film.
Sedan köpet och omstöpningen av Twitter till X har Elon Musk insett hur enkelt han kan ta plats på scenen som världens största politiska influencer. Är man en av jordens rikaste, med oinskränkt makt över ett av världens dominerande sociala nätverk, finns alla möjligheter.
Hade jag själv kunnat avstå? Nej, det tror jag tyvärr inte om mig själv.
Just därför krävs lagstiftning och reglering som skyddar samhället från att en person som Musk, eller personer som jag, får alltför stora möjligheter att tack vare kapitalackumulation och makthunger styra vårt globala offentliga samtal.
Med hjälp av sina pengar, sin kanal och avsaknaden av regelverk som begränsar honom har Musk redan varit en central faktor för att få Donald Trump återvald. Där ska Musk också framgent vara en del av policyskapandet, dels genom att leda ett hittepådepartement kallat DOGE, dels genom att sitta bredvid Trump som nån sorts inhyrd konsult i möten med världsledare.
Men varför skulle Musk nöja sig där? Varför sluta kötta på om man kan påverka valresultat över hela världen?
Sagt och gjort: Elon Musk har just utropat Nigel Farage och partiet ”Reform” till Storbritanniens enda hopp. Han har utropat rasistiska, möjligen nazistiska, Alternative für Deutschland (AfD), till Tysklands räddning.
I helgen gick han så långt att han skrev en debattartikel om hur bra AfD är i tyska tidningen Welt am Sonntag. AfD kan inte vara nazister, menar Musk, eftersom AfD-ledaren Alice Weidel har en kvinnlig partner med rötter i Sri Lanka.
Debattartikeln har fått stor uppmärksamhet i Tyskland och väckt ilska från andra partier. Dessutom valde tidningens debattredaktör Eva Marie Kogel att säga upp sig i protest. Ett begripligt beslut, en ansvarig redaktör kan inte köras över och sen bara fortsätta som om inget hänt. Elon Musk är inte vilken röst som helst. Men att Musk skrivit en debattartikel i en tysk tidning är förstås inte huvudproblemet.
Det är värt att diskutera publiceringen, men samtalet om just det påminner mig mest om reaktionerna när Aftonbladet 2009 beredde plats åt Jimmie Åkessons extremt kontroversiella debattartikel, där han gick till frontalangrepp mot muslimer.
Det vill säga: rätt eller fel att publicera spelar mindre roll för själva valresultatet när åsikterna redan tidigare etablerats och spritts i folkdjupet. I Musks fall sprids de också redan mycket snabbare och mer effektivt via hans egenägda kanal.
Det finns också vissa likheter mellan Musks försök att lägga sig i det tyska valet och hur svenska politiker ibland kampanjar för partier i andra länder. Det luktar inte alltid hallon, men det sker ändå.
Nej, det stora hotet från Musk är att det är möjligt för en enda person koncentrera så mycket makt och medel kring sig själv. Att världens samhällsdebatter, och demokratin som sådan, kan påverkas så radikalt av en enskild persons nyck, av en enda direktörs crazy infall. Av en rik kapitalists vilja att generera mer makt, inflytande och avkastning till sig själv.
Det måste fattas demokratiska beslut som förhindrar den typen av ägande. Och personer som Musk måste möta motstånd från såväl lagstiftare som fackförbund som enskilda.
Håller du inte med om det, för att du tycker att Musk har rätt vettiga åsikter och ambitioner, så föreslår jag att du vänder på det: Vi måste förhindra att personer som jag ensamma får bestämma så mycket så enkelt.
