Nu har vi vant oss vid hakkorsen i konsten
Retrospektiv med ”konstnärernas konstnär” Dick Bengtsson
”Det ingen vill se – Dick Bengtsson” och ”Här är vi nu” på Sven-Harrys konstmuseum
Dick Bengtsson (1936–1989) brukar kallas konstnärernas konstnär och det kan nog stämma, eller har åtminstone stämt. Hans efterlämnade verk är inte så många, eftersom mycket av det han skapade brann upp ett par år före hans död. På Sven-Harrys visas nu en retrospektiv, den första sedan Moderna museets i början av 00-talet. Bengtsson var ett unikum, inte en särling men han hade det som är autodidaktens, den självlärdes, frihet. Att vara oskolad är att befinna sig utanför traditioner, kanske med mindre material- och teknikkunskap, men framför allt vid sidan av de sociala strukturerna och kontaktnäten.
Dick Bengtsson fick trots det sitt genombrott runt 1970, jag läser gamla korta recensioner i Aftonbladet från tiden med formuleringar som ”blir inte klok på”, och ”melankolisk dysterhet”. Och visst är det svårt att komma vidare från det dystra, målningarna är ofta mörka, människor rör sig mot en svart rymd, husen ligger ödsligt.
Tiden har kommit i kapp Bengtsson. Idyllerna med hakkors i något hörn och de märkliga möten han skapade mellan till exempel en renässanspastisch och en sko har både blivit mer relevanta och mer begripliga. När han målade hakkors fanns de knappt i offentligheten. För den tidens publik måste de ha väckt minnen från förr, eller ilska. Risken för missförstånd finns, mer än en besökare på Moderna museet lär ha reagerat på dem – även om det är svårt att uppfatta dem som hyllningar.
Att leka med tecken och betydelser, ställa samman det osammanställbara – ja, jag tror Dick Bengtsson hade det roligt. Det finns både humor, ilska och ett sinne för något banalt oundvikligt. Synd att man på Sven-Harrys inte visar ”Möbelrälsen”, som finns på Moderna museet. En installation som är just möbler, på räls. Det hade lättat upp.
På Sven-Harrys gör man på sätt och vis en elegant fördjupning eller ett vidarearbete på Dick Bengtssons konst (sa jag att han brukar kallas konstnärernas konstnär?) genom grupputställningen ”Här är vi nu”. Den vill presentera konst som rör sig i det välkända och obehagliga, i det ”mångbottnade”. I det som med en freudiansk term kallas unheimlich – obekant och bekant samtidigt.
Här finns verk som anknyter direkt till Dick Bengtsson, och verk som inte gör det. Det är ett roligt grepp ändå, att lyfta aspekter av en känd och konsthistoriskt relevant konstnär till samtiden.
Ett illamående som också är lockande
Samtida verk som är uppenbart influerade, som Jens Fänges och Karin Mamma Anderssons, är fascinerande också i egen rätt förstås. Men här finns sådant som liksom ligger i en bengtssonsk ton och ändå är fria. Tobias Bradford har gjort ett självporträtt som robot, som sitter och tittar på konstnärens barndomsfilmer. ”Me and the passage of time” är ett kusligt verk, robotens ryckiga zombierörelser och det oskyldigt glättiga som strålar ut från tv:n framkallar nästan ett illamående. Ett illamående som också är lockande om ni förstår vad jag menar.
Men ”Här är vi nu” är inte bara ett spel mellan bekant och obekant, verk som Jasmin Daryanis ”Index” är mer av det stillsamt poetiska och politiska slaget. Bilderna med de svenska passens fria fåglar, kraftigt uppförstorade, går rakt in i den repressiva politik som nu förs gentemot flyktingar och migranter. Också här väcks den dunkla känslan av det välbekanta.
Allra närmast det dunkla återfinns Cecilia Edefalks samtal med Dick Bengtsson. Edefalk utkom i höstas med ”Mina ord” (Ersatz förlag). Där pågår samtal med den andra sidan, med Strindberg och andra. I verket ”Här är Dick” är det utställningens olika konstnärer som samverkar med Edefalk i ett frågebatteri som är stundom lågmält humoristiskt, stundom lite sorgligt.
Kontakt med andevärlden – eller något ditåt – har tagit sig in i konstvärlden också via Hilma af Klint-boomen. Men Edefalks samtal är något annat, här finns inte hierarkierna och några order från något okänt. Mer som en samstämmighet, samtal som irrar och ibland närmar sig det absurda.
Cecilia Edefalk knyter i alla fall samman de två utställningarna på det mest oväntade vis. Vem var Dick Bengtsson i de samtida konstnärernas ögon? Det går eventuellt att tolka sig fram till, tydligt blir i alla fall att det finns relationer och band. Annars är ”Här är vi nu” en utställning som lever upp till förväntningarna, den så att säga levererar. Allt är habilt. Om samtiden verkligen är så unheimlich, obehaglig eller rentav usel som den verkar just nu – det kanske framtiden får bestämma.
Konstpodd: I själva verket
Café Bambino: Vänstern är ett gäng gnälliga fit*or
