Halloumiborgarna vann

Kristofer Andersson om kritikens kris

Jens Liljestrand, biträdande kulturchef Expressen, Malin Ullgren, Dagens Nyheter och Björn Wiman, kulturchef Dagens Nyheter.

För tillfället pågår en diskussion om modekritikens kris. I den vill jag egentligen delta. Men det är fel att reducera detta till en fråga om byxor. Katastrofområdet är stort: Framtiden för den moderna svenska kulturjournalistiken.

Jag har aldrig betraktat kritikeryrket som ett självändamål. Kikarsiktet ska vara inställt på att medelst text och bild förbättra någons liv. Det är idén om boken, musiken och plagget som lika avgörande som röstkortet och personnumret.


En kritikers första uppgift är att med övertygelse agitera för sin estetiska politik. En kritikers andra uppgift är att vara vaksam på när den börjar mjukna. Ett sådant tecken kan vara att du plötsligt är lite för intresserad av Ruben Östlund. Den tredje uppgiften: Erbjud plats till dem bakom dig.

Ändå publiceras i etablerade medier sällan texter och tankar formulerade av nöd, blott av lön och gammal vana. De lismande och fega, de efter karriär suktande solospelarna, håller fortet. Det unga avantgardet har inte på länge förmått formulera en värdig fiende till den medieklass som aldrig får nog av att grunna över vem som käkar soppa på Den Gyldene Freden.

I stället lipas det och spills tid på poddande brudar, eftersom de fixar vad andra inte fixar: Att bygga och kurera en plattform, vars koder, språk och världsbild resonerar och växer med andras. Men borgerligheten och dess nycker förtjänar enbart ctrl-alt-delete, även när den klär sig raffigt.


Undantag finns. Jag imponeras när en etablerad person som Ametist Azordegan söker marginalen i Rågsved i stället för att reduceras till bisittare åt Jesper Börjesson. Visst finns kraft i skuggan – från förlaget It-Lit, till artister som BonBon x Yra – men få ger understöd.

Kulturjournalister älskar att yra om mångfald, men tutar alltjämt i samma pr-drivna vuvuzela.

Vi är förpassade till halloumi­borgarna Jens Liljestrand och Björn Wimans klimat­ångest

Häromsistens skrev tidningen IDG:s chefredaktör Marcus Jerräng på Twitter att ”regeringen borde förbjuda alla kulturdebatter där människor under 28 års ålder är inblandade”.

Inget sådant förbud behövs: Våtmarkerna för vettig kulturjournalistik – Rodeo, Bon, Nöjesguiden, Sonic, Rummet, Pop, Bibel, Fikssion etcetera – ur vilka det historiskt har gått att plocka åtminstone en begåvning per kull – har torkat ut. Vi är förpassade till halloumiborgarna Jens Liljestrand och Björn Wimans klimatångest. Lektionen om ny kultur är inställd i dag igen.

”Man är inte kulturchef förrän man skrivit en sån där djefla söndagskrönika om yttrandefrihet”, skojar Sydsvenskans nytillträdda kulturchef Ida Ölmedal. Jag garvar inte.

Som kulturjournalist förväntas du lajva Faraj Sarkoohi 24/7. Skulle du däremot agitera för en idé om estetik, och alltså ställa till med kulturstrid, då är du snorkig, elitistisk; en besynnerlig figur. För min del får en ondskefull nigeriansk oljemogul gärna slita pennan ur handen på alla som i skrift slentrianförsvarar ordet, men vars språk torkat på parnassen.


Under tiden pöser landet av begåvning utan sammanhang och självförtroende. Förlusten av Rodeo – och i viss mån även Politism – som subversiv kanal tog hårt på en åder av lovande skribenter. Men det är två år sedan som Rodeos ägare valde bort talang till förmån för generiska Stureplansbrallisar. Släpp det.

Det går inte heller att, som musiktidningen Sonic, publicera text efter text om att det var bättre förr, när någon faktiskt orkade läsa vad du skrev. Släpp det igen.

Då och då händer att någon skärpt ung skribent säger till mig – oftast på fyllan – att ”vi borde göra något nytt”, en omskrivning för att jag borde göra det åt dem.

En lättja med förödande resultat: Det finns nu noll mediekanaler för omstörtande motkultur. Bonniers vann. Först föds vi, och därefter förpassas vi till Dagens Nyheters vikariepool. Där får vi lära oss att all verklig konst bär moderföretagets emblem.

Som när Malin Ullgren konstaterade att Augustprisets värde devalverats, eftersom varken Sara Stridsberg (Albert Bonniers), Jonas Hassen Khemiri (Albert Bonniers), Cilla Naumann (Albert Bonniers), Theodor Kallifatides (Albert Bonniers), Tua Forsström (Albert Bonniers) eller Malte Persson (Albert Bonniers) nominerades. Även Jonas Gardell (Norstedts) slängs in i selektionen, av integritetsskäl får jag förmoda.

Jag söker en ­kulturpolitisk kritikerrörelse redo att slösa bort pengar, vänskap och karriär

Alla ba: Rivigt, Ullgren! Som om det inte är förfärligt att en kritiker ägnar arbetstid åt att hajpa storbolagen. En mer besjälad redaktör hade bytt ut samtliga exempel mot Vida Lavén och Alicia Hansen utan att ställa frågan.


Jag söker en kulturpolitisk kritikerrörelse redo att slösa bort pengar, vänskap och karriär, liksom tid, i förvissning över att deras egna värderingar står över andras. En rörelse vars trupper inte jagar spons från Red bull. En rörelse som inte nickar och lyder hund, så snart en finansiär sprider lukten av guld.

Ett hål väntar på att fyllas. Mitt råd är enkelt: Sluta grina över att konservatismen och dess tillhörande kärlek till allting som är medelmåttigt, trist och påvert för stunden tycks ha vunnit. Nu är tiden för organisering.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.