Deckardivan – alla slavade för henne

100 år sedan Dagmar Lange föddes

100 år i dag Författaren Dagmar Langes (1914-1991) excentriska liv är mer spännande än hennes böcker. Foto: Jarl Ekenryd/TT

Dagmar Lange, alias Maria Lang, var Sveriges första deckardrottning. I dag skulle hon fyllt 100 år och uppmärksammas därför med en biografi av Lena Lundgren och Lisbet Wikner.

Biografier inbjuder alltid läsaren till moraliska domar över det omskrivna objektet, men i Dagmar Langes fall är det omöjligt att inte brista ut i högljudda suckar. Lange var en grand superstar - rankad som en av sin tids 35 viktigaste personer - och visste sitt värde. Divalaterna var grandiosa på ett sätt som på gott och ont sällan förekommer i Sverige, och drabbade omgivningen utan pardon. Enligt Norstedts förlagschef förvandlades alla i Langes närhet till ”slavar”.

Runt om sig hade Lange bekanta som hon utnyttjade för research till sina pusseldeckare. Ett läkarpar besvärades med hundratals frågor om olika mordtekniker som skulle besvaras omedelbums. (Livet, tyckte de, blev lättare när de flyttade längre ifrån Lang.) Polismästaren i Lindesberg var tvungen till långa nattliga telefonsamtal med en författare som vägrade vara vaken på dagarna.

Dagmar Lange ställde krav på sin omgivning och den som inte motsvarade förväntningarna åkte bus bas ut. Illustratören, Chris Bergendorff, med vilken hon arbetade och umgicks flitigt i tjugo år, klippte hon av med telefonsamtal när Bergendorff inte kunde hasta från Helsingborg till Nora på given order.

Middagarna var många och stora, ofta betalda av Norstedts. Maten levererades med droska från Operakällaren, oavsett var i landet Lange än ville ha sina bjudningar. Ingen fick gå förrän sista flaskan var tömd, runt fyra på morgonen. Alla skulle sjunga med i snapsvisorna men sånghäften fick inte förekomma, man fick vackert lära sig dem innan man satte sig vid bordet. Själv drack Lange whisky genom hela måltiden under förevändning att hon var allergisk mot vin. Champagne gick dock ner.

Litteraturkritiker som inte rosade Langs böcker fick ligga lik i nästa. (Lang fick blandade recensioner, debuten Mördaren ljuger inte ensam från 1949 är kanske hennes bästa bok.) Hon skröt om sina taxiresor - till porten snett över gatan - och var kort sagt så barnsligt självupptagen att man inte kan göra annat än ömka henne. Hon tycks ha levt i en fantasivärld som hon aldrig behövde kliva ur.

Lena Lundgren och Lisbet Wikner håller en sakligt respektfull ton, men väjer heller inte för de mindre smickrande karaktärsdragen. De är tyvärr så flagranta att de inte kan göra annat än kväva allt annat som också var exceptionellt med Dagmar Lange. Hon var snudd på kvinnlig pionjär i mycket: ­filosofie doktor i litteraturvetenskap och rektor för en realskola (med en något fri tolkning av läroplanen; eleverna fick hålla på med Tegnér månader i sträck).

Dessutom var hon frimodig som vågade spinna både en doktorsavhandling och en deckarintrig kring homosexuell kärlek - som hon dessutom djärvt nog försvarade. Författarna tar upp den aldrig utredda frågan om Lange själv var homosexuell, men landar i den något besynnerliga slutsatsen att hon var asexuell - bara för att hon levde ensam.

Boken hade behövt en redaktör, upprepningarna är väl många, men framför allt pockar den på mer. De flesta i Langs omgivning är döda, så intervjuer med nyckelpersoner är att be om för mycket, men en fylligare tids- och miljöbeskrivning hade varit möjlig. Framför allt borde författarna ha vågat psykologisera mer kring den medellösa medelklassflickan från Västerås som blir en enmansprocession med ett namnkunnigt entourage som dansar efter hennes pipa.

Dagmar Lange dog 1991. Begravningen i hennes älskade Nora var klent besökt och prästens tal ordglest, som vore han fortfarande rädd för den sorgliga megäran i kistan. Hon efterlämnade närmare femtio titlar och skulder på nästan en miljon.

Några av Langs böcker har nyligen filmats i snygga borgerliga femtiotalsmiljöer som man hoppas ska vinna över bristen på intrig, men det är att putsa på avlagda juveler. Dagmar Lange/Maria Lang är långt intressantare än sina böcker. När ska nån förstå att hennes persona räcker till en helaftonsföreställning som innehåller allt utom lycklig kärlek?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.