Aagård: Punk slut för Pussy Riot
Masha Gessen är nog den auktoritet på Ryssland som älskas mest i Sverige just nu.
Möjligen älskas Anne Applebaum lite mer – en skicklig historiker som också råkar vara gift med Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski – mannen som tillsammans med Carl Bildt drev det misslyckade försöket att föra Ukraina närmare EU. En lustig detalj som inte hindrat henne från att i svenska medier förklara varför makens politik varit rätt hela tiden.
Gessens auktoritet bygger framförallt på hennes två år gamla biografi om Vladimir Putin – Mannen utan ansikte. En bok som av många kritiker ansetts vara ett rasande påhopp med ganska lite substans. Jag kan återupprepa min kritik i korthet: Gessen skrev ett makalöst Putin-reportage i Vanity Fair men när det byggdes ut till en bok blev anklagelserna vädligt svajiga.
Gessen är helt enkelt betydligt mer omstridd i Ryssland än i Sverige. Hon blev vansinnigt impopulär i den ryska journalistkåren när hon tog över som chef för Radio Liberty– den radiokanal som finansieras av amerikanska kongressen – och på två dagar sparkade hälften av de anställda. Grälet blev så fenomenalt infekterat att hon till och med anklagades i Wall Street Journal och World Politics Review för att vara Putin-vänlig.
Så fel det bara kan bli.
Hennes hat mot Putin är onekligen glödande.
Men Masha Gessen är inte bara en briljant skribent, omdebatterad författare och ifrågasatt mediechef. Hon är framför allt den viktigaste förkämpen för HBTQ-rättigheter i Ryssland. När den homofoba ryska högern vann sin största triumf med lagen om homosexuell propaganda bland minderåriga (en motbjudande antihumanistisk lag som nu börjat tillämpas – man kan följa utvecklingen på till exempel sajten pinknews.co.uk) så var Masha Gessen den som tydligast vittnade om förföljelsen av HBTQ-samhället i Ryssland.
I denna kamp är hon en oersättlig röst.
Och när hon nu skrivit en bok om Pussy Riot, som även de tagit strid mot det ryska patriarkatet är hennes personliga fajt en del av berättelsen. Gessen var med och organiserade några av de protester som Pussy Riot deltog i. Bägge är de krafter med internationellt gehör som hjälpt till att introducera modern anglosaxisk feminism i Ryssland.
Men det är inte hennes personliga engagemang som gör läsaren lycklig över Ord kan krossa betong (titeln är hämtad från ett Solzjenitsyn-citat) utan att hon lägger agiterandet lite åt sidan och i stället blommar ut som reporter.
Boken är ett magnifikt reportage. Visst är det klassisk ”new journalism” i sin mest frifräsande form. Gessen har egentligen bara intervjuat en av medlemmarna men är ändå inne i deras huvuden och berättar vad de tänker och känner. ”Sanna historier måste faktiskt ofta ändras för att man ska kunna tro på dem”, skriver hon.
Men hon berättar med fin känsla för huvudpersonernas karaktärer – den karismatiska kämpen Nadja Tolokonnikova, den något dunklare hippien Maria Aljochina och den intellektuella ubåts-programmeraren Jekaterina Samusevitj som i slutändan är förbittrad och uppgiven när hennes kolleger fortsätter kampen inifrån fängelset.
Vi får följa dem när de via Bikini Kill, Guerilla Girls och Julia Kristeva upptäcker att en annan värld är möjlig, hur de möts i konstkollektivet Vojna (krig) som på blodigt konstnärligt allvar kastar katter på McDonalds-personal och har offentligt sex på Biologiska museet.
När Vojna splittrats och de format sitt ”band” (de kunde inte spela alls) börjar de göra videos där de sjunger nya texter till gammal brittisk 77-punk som Cockney Rejects och Angelic Upstarts.
Förvånansvärt länge låter polisen dem hållas när de filmar sina Youtube-klipp på bussar, i butiker, på modevisningar, på Röda torget och till och med i Uppenbarelsekyrkan. Först när de försöker spela in ett fåtal sekunder inne i den politiskt laddade Frälsarkatedralen i Moskva slår maktapparaten till.
Huvudnumret är så klart den dramaturgiskt tacksamma rättegången då de tre åtalade, inspirerade av sovjetiska dissidenter, använder domstolen som talartribun inför chockade åhörare.
Gessen gör klokt i att inte spekulera i om rättegången styrdes från kulisserna eller inte. Istället återger hon den som ett ödesdrama. I hennes ögon var det oundvikligt att det skulle sluta med fängelsedom – kanske ville till och med medlemmarna hamna bakom lås och bom. I alla fall Tolokonnikova.
Och ödesdraman slutar alltid sorgligt. Bandets advokater försöker använda varumärket "Pussy Riot" till att sälja vodka. Idag är gruppen är troligen slut som artister även om Jekaterina Samusevitj hårt håller fast vid namnet.
Hon har fördömt fans som gjort nya videos i deras namn.
Vad är det då som är så fascinerande med historien om Pussy Riot?
Det är egentligen inte att den handlar om tre fumliga punkare som av misstag råkar snubbla in i världspolitiken. Inte heller att det är storyn om hur en grupp harmlösa konststudenter som vill förbättra världen med teser de lärt sig hos Slavoj Zizek kastas i fängelse efter en parodisk rättegång.
Nej, det är att den handlar om unga frihetstörstande människor som förtvivlat försöker uppfinna former för att protestera mot en nebulös statskapitalism – en marknadsleninistisk amöba som ständigt byter skepnad och infiltrerar allt från kyrkan till fängelsets uniformsfabriker.
Och de lyckas.
Det är en stor historia.
