Kall kärleksdöd till Wagners musik

”Tristan och Isolde” i stel regi till muterad brödrostscenografi

Emma Vetter och Michael Weinius som Isolde och Tristan. I bakgrunden den kolorerade brödrosten. Foto: Emma Svensson

OPERA Naturligtvis måste Tristan dö. I medeltidslegenden därför att kärleken var ett sjukdomstillstånd, trofastheten mellan män hade ett högre moraliskt värde. Möjligen så även på Wagners tid, men med hans opera Tristan och Isolde - premiär för 150 år sedan i år - så har vi också transcendensen, den högre lycka bortom jordelivet som Wagner fick sig till livs av Schopenhauers skrifter.

När Kungliga operan nu tar upp Hans-Peter Lehmanns uppsättning från 2004 är det främst ­Michael Weinius som, efter en något osäker inledning, imponerar. Hans tenor är stark och i sista akten når också den döende hjältens plåga ut i salongen. Emma Wetter fyller ännu inte riktigt rollen som Isolde, hennes vibrato är en smula olyckligt för partiet. ­Utomordentliga insatser görs av Lennart Forsén som Kung Marke och Johan Edholm som Kurnewal, medan Katarina Dalayman kan låta bättre som Brangäne; möjligen förelåg en lätt indisposition.

Hovkapellet stod för en utmärkt insats under Lawrence Renes ledning. Möjligen kunde Renes spara lite på krutet, denna opera vinner på att dramatiken hålls tillbaka en smula, åtminstone i första akten.

Tyvärr är Lehmanns regi obegripligt stel och dessutom kall i denna kanske den mest sensuella och erotiska av operor. Till råga på allt liknar scenbilden mest en muterad, kraftigt kolorerad brödrost.

Som all uttjänt apparatur hoppas jag att den efter denna spelperiod går till återvinning. Även estetiken behöver emellanåt sopsorteras.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln