När man ser bilderna känns världen hopplös
Michel Houellebecqs omtalade roman Underkastelse inleds med ett attentat en kväll i centrala Paris. Det skapar viss oro – intelligentian på Sorbonne avbryter en kvällssammankomst och drar sig hem – men inte mer än så. Man börjar bli van.
Året är 2022 och presidentvalet går in i sitt slutskede. Socialisterna åkte ut redan i första omgången, kvar att välja på är Nationella frontens Marine Le Pen eller en kandidat från Muslimernas brödraskap.
Så vilka av de två ska socialisterna och liberalerna uppmana sina modstulna anhängare att rösta på – högerpopulisten eller muslimen? De bestämmer sig för muslimen, av rädsla för att annars stämplas som rasister.
Det är en moderat, sympatisk och allmänt respekterad medelålders man som tar över presidentpalatset. Förändringarna är till en början inte särskilt drastiska, men för huvudpersonen François blir de ändå avgörande. Han är litteraturvetare på Sorbonne, ett universitet som plötsligt ägs av Saudiarabien. Hans kollegor godtar att jobba vidare för tredubblad lön och några timmars pliktskyldig undervisning i Koranen. De trivs ganska bra med den nya ordningen, och inte minst med att ha fyra fruar.
Näringslivet ojar sig inte heller, eftersom det fria företagandet uppmuntras på välfärdsstatens och det gemensamma ägandets bekostnad.
Det är en fantastisk roman; Houellebecq kan skriva och han kan tänka. Idéromaner är ofta stolpiga och föreläsande, men inte Underkastelse – den är lika underhållande och provokativ som allt annat Houellebecq skrivit. Och uppfordrande.
Det är en märklig slutsats som många recensenter drar, att Houellebecq varken tar ställning för eller mot islam. Tolkningen är bekväm för den som inte vill diskutera innehållet, men det är svårt att läsa boken som nåt annat än en djupt islamofobisk fantasi. Scenariot är att muslimerna vill ta över om inte hela Europa, så åtminstone Frankrike.
Det överordnade temat är emellertid inte islam, utan medlöparna.
Vänstern och liberalerna sviker sitt upplysningsideal, menar Houellebecq eftersom de vill visa att de är toleranta och fördomsfria. Och den konservativa högern finner sig snabbt till rätta då många av värderingarna – kärnfamiljens status, kvinnans plats etcetera – delar magsäck med den konservativa tolkningen av islam.
I Sverige är upplysningen inget begrepp som man kan svänga sig med i en valrörelse, trots att den sociala ingenjörskonst som konstruerade folkhemmet är en direkt utlöpare från just den. Men i Frankrike, upplysningens vagga, har begreppet på senare tid blivit en stridsfråga. I kampen mot både muslimerna och kulturrelativisterna hävdar Marie Le Pen, att det är Nationella fronten som försvarar upplysningen – det är de som står för det rationella tänkandet.
Det är en bluff så klart, eftersom upplysningens kärna är idén om alla människors lika värde. Men det är intressant ändå hur de franska högerpopulisterna försöker vrida upplysningen ur händerna på de progressiva krafterna, som nästan inte vågar försvara de segrar som vunnits under två hundra års kamp, eftersom de inte vill stöta sig med vissa, företrädesvis manliga, muslimska krafter.
Underkastelse är fiktion, det handlar om muslimer som vinner makten i ett demokratiskt val. Paris 13/11 är på riktigt och handlar om islamister som, återigen, tagit till vapen. Det är inte ett dåd bland andra, det är historiskt i sin omfattning (utan att för den skull förminska Charlie Hebdo). Men kanske får vi börja vänja oss vid den här sortens attentat, precis som parisarna gjort i Houellebeqcs romanvärld.
Tragedin visar, än en gång, att kampen mot terrorismen är ett gigantiskt fiasko. Ockupationer, invasioner, utomrättsliga drönaravrättningar, tortyr och massövervakning – inget har stoppat terrorismen.
Det är bara IS som har ansvar för blodbadet i Paris 13/11. De som drabbats är helt oskyldiga människor som tittade på fotboll, lyssnade på musik eller satt på restaurang med nån de tyckte om. Flera av dem var säkert muslimer. Till offren hör jordens samtliga muslimer, som nu identifieras med nåt som de aldrig har önskat och inte sympatiserar med. Men de nykoloniala politiker och de bombliberala opinionsbildare som vägrar diskutera sin egen skuld för kaoset i Mellanöstern, gör sig själva skyldig till medlöperiets tyranni.
De som nu, likt Sverige statsminister, säger att Paris 13/11 är ett vidrigt hatbrott som präglas av bristande respekt för människovärdet, har naturligtvis rätt. Men samma sak kan sägas om de västerländska krigsinsatser som under tolv år bombat Afghanistan, Irak och Libyen till grus och aska. Som utifrån teorin att min fiendes fiende är min vän lyckats få IS att etablera sig i ett område till ytan lika stort som Storbritannien.
När Hollande säger att IS har utfört en krigshandling mot Frankrike, pratar han som om Frankrike aldrig utfört en krigshandling i arabvärlden.
De som nu säger att islamisterna gick till attack för att de avskyr den västerländska livsstilen, för det lätt för sig. Måltavlorna vittnar om ett sånt hat, men varför vågar vi inte prata om kriget mot dem som bor i Mellanöstern? Varför är det tabu att diskutera västvärldens katastrofala inblandning i den regionen?
Det går inte att bomba fram demokrati, det går inte att bomba fram fred.
Den här typen av hämndaktioner har förekommit tidigare. Moskva 2002, Madrid 2004, London 2005 – det är vedergällningar för olika former av aggressioner och inblandningar. Det är inte svårt att se ett mönster; stormakterna krigar och förhärjar ett område, en massa människor dör. Och så kommer hämndattackerna.
På kort tid har IS tagit på sig nedskjutningen av det ryska planet i Egypten, blodbadet i Beirut och nu åtta synkroniserade attentat i Paris. Det är ett modus operandi från IS sida, som tidigare varit fokuserade på att föra krig och bygga sin stat i Irak/Syren och nu börjar genomföra terrordåd i väst, precis som al-Qaida.
Muslimerna har inga planer på att ta över Europa, som en läsare av Underkastelse förespeglas, men jihadisterna tar över våra känslor och allt vi tänker på.
Därför är det en otäck mekanism, att den krigsgalna högern år efter år kan livnära sig på sina misslyckanden. Man har totalförstört Mellanöstern och gett näring åt extrema grupper som hämnas med vansinnesdåd. Då kan den krigsgalna högern flytta fram sina positioner med hänvisning till vansinnesdåden: Nu måste vi skärpa polisstaten, nu måste vi bomba ännu mer.
Krigsgalna högerkrafter i Europa och Mellanöstern triggar fram en våldsspiral, som de absurt nog vinner sympatisörer på.
När man ser bilderna från Paris, Fallujah, Aleppo – våldet hänger ju samman – känns världen hopplös. Vi befinner oss i ett all time low. Det finns inga ledare, inga partier, inga rörelser, inga krafter annat än i fantasin, som kan lösa det här.
Människan har aldrig varit så maktlös som nu, så utlämnad åt ledare som ingenting vill eller vågar och som allra minst önskar sig folklig mobilisering. I det perspektivet känns det lika rationellt att be till Allah som att organisera sig politiskt.
Houellebecq jämför demokratin som en uppgörelse mellan två gangstergäng, och detta valsystem är gangstrarna själva så förtjusta i, att de till och med startar krig mot dem som inte delar samma entusiasm. Men det är en sanning med modifikation; västvärlden har aldrig nånsin försökt införa demokrati i Mellanöstern.
Frankrike går till presidentval 2017, om inte islamisterna terroriserat fram ett nytt innan dess. Då åker socialisterna ut i första omgången och förvandlas till samma ynkliga spillra som i Underkastelse. Slutstriden kommer stå mellan högerpopulisterna och högertraditionalisterna, som slåss om att exkommunicera muslimerna ur vad som ska kallas Frankrike och det franska.
Det kommer bli fasansfullt på riktigt och nåt för Houellebecq att göra ny, stor romankonst av.
