Ett slagsmål kan vara precis vad som behövs
I kampsporten omvandlas det förbjudna och destruktiva – men det är skillnad på våld och våld
Sedan jag började boxas har mina samtal alltmer kommit att handla om just detta. På vernissage, på bokmässan eller på bibblan: där står jag i ett hörn och snackar kampsport med en gammal eller nyfunnen vän. Det är påtagligt, det är kroppsligt, det är primalt. Det är boxningens förföriska kombo av styrka, snabbhet, list och teknik, en kraftmätning under halvciviliserade former. Samtidigt har det en ofrånkomlig existentiell dimension.
”Att skriva om boxning är att skriva om sig själv”, menade Joyce Carol Oates i förordet till sin bok On boxing. Man får väl tänka sig talet som en del av denna berättelse.
I Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna förekommer ett slags slagsmålsklubb där deltagarna bankar skiten ur varandra i en lämplig källarlokal. ”Man upptäcker någonting värdefullt i sig själv när man slåss”, sa Wolff när jag intervjuade henne förra året.
För vem blir man när det verkligen gäller? Själv är jag inte alls särskilt stursk, till exempel. Medan före detta proffset Åsa Sandell i boken I själ och hjärta vittnar om hur boxningen visade henne en väg ut ur kvinnorollens behagfullhet och det hon kallar vänlighetens tyranni. Och en av de mest godhjärtade människor jag känner upptäckte att hon ville döda motståndaren när hon gick sin första boxningsmatch. (Det gjorde hon såklart inte – men vann det gjorde hon.)
I Chuck Palahniuks roman Fight Club – liksom i filmen – har våldet en ganska enkelspårig och frigörande verkan. Där får den moderna, förment kastrerade mannen i slips och skjorta kavla upp ärmarna och komma i kontakt med sina ursprungliga drifter, typ.
Musse Hasselvall och Robert Svensson, två gamla vänner och kampsportare, har skrivit en bok – Våldet: En bok om det som lockar, smärtar och skrämmer oss (Volante) – med utgångspunkt i sina egna, högst personliga erfarenheter. Om våldets dragningskraft och om beröringsskräck. Om våldet och människan, om våldet i människan. Eller kanske snarare: i mannen. Såväl på kampsportsklubben som på gatan, i skolan, i sandlådan, på arbetsplatsen och i hemmet.
Våldet är en del av våra liv men också ett tveeggat svärd, är tesen. På den punkten kan jag bara instämma.
Hasselvall, känd sedan tv-programmet Rallarsving, vittnar liksom jag om en rädsla i ringen som aldrig helt tycks gå över. De första åren åkte han uteslutande på stryk, ändå körde han på. För honom var det gemenskapen på klubben som var viktigast. Svensson upptäckte i sin tur genom olika händelser i livet att han var en riktig medlöpare.
Hasselvall och Svensson rannsakar alltså inte bara sig själva som kampsportare utan också som potentiella våldsutövare och förövare. Både som män med våldskapital och som potentiella offer för våldet. Våldet är en del av våra liv men också ett tveeggat svärd, är tesen. På den punkten kan jag bara instämma.
Samtidigt talas det nu äntligen om toxisk maskulinitet, äntligen har mäns våld mot kvinnor gått från att vara en angelägenhet endast för de direkt drabbade och för kvinnojourerna – till en fråga som debatteras offentligt.
Men behöver vi verkligen två sköna snubbar som killskriver en bok sammansatt av anekdoter för att få veta att aggressionen och våldet är en inneboende kraft i människan? Att patriarkatet har problem? Att samhället har problem? Kasta bara en snabb blick på världshistorien, kolla på nyheterna, läs en grekisk tragedi, titta ut genom fönstret eller se dig själv i spegeln.
Det är som att samtiden är besatt av att uppfinna allt på nytt, tänka allt som om det vore första gången, utan att orka gå till källorna. Hasselvall och Svensson kopplar även ihop våld och sexualitet – men går varken till Freud eller till genusvetare som Eva Lundgren, som gjort just detta i åratal.
I den korta och tydliga texten Vi vantrivs i kulturen från 1930, skriver Freud att människan inte alls älskar sin nästa. Och när hennes drifter och impulser är oförenliga med livet med andra människor, som när aggressioner eller sexualitet kommer till uttryck genom våld, grymhet och övergrepp – måste vi upprätta gränser. Dessa kan samtidigt uppfattas som inskränkningar av friheten, av privilegier, och så vidare. Vantrivseln i detta samhälle (”kulturen”), skriver Freud, beror på den frustration som följer.
Men, lösningen på denna frustration handlar alltså inte om att omfamna något slags ursprunglig manlighet eller ursprungliga drifter som hos högerextrema The Golden One – utan enligt Freud om sublimering.
Och det är inte utan att frustrationen är kännbar även i dagens samhälle, på många nivåer. Samtidigt som vi alltmer uppmärksammar och fördömer våld och övergrepp (se allt ifrån samtyckeslagstiftning till samtalet om mäns våld mot kvinnor) finner vissa av oss att vårt handlingsutrymme, vår rörelsefrihet och kanske även yttrandefrihet har blivit begränsad.
Men, lösningen på denna frustration handlar alltså inte om att omfamna något slags ursprunglig manlighet eller ursprungliga drifter som hos högerextrema The Golden One – utan enligt Freud om sublimering. Om att omvandla den förbjudna och destruktiva driftsimpulsen i någonting annat.
I sin sexualteori från 1910 skriver Freud: ”Den moderna civilisationens fostran använder sig som bekant i stor utsträckning av sporten för att avleda ungdomen från sexuell aktivitet.” Hundra år senare kan detsamma sägas gälla för ungdomar och våld.
Därför blir det också komplicerat att tala om kampsport och våld i samma andetag – och kanske inte helt konstruktivt. Jag läser på måfå DN:s Insidan, där psykologen Per Isdal citeras: ”Våld är varje handling riktad mot en annan person som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från något den vill.”
Kampsport däremot är sublimering, en iscensättning av driften. Den kanske skadar eller smärtar men den är i första hand en maktkamp mellan likar, en dans, en ställföreträdande ritual. Som matchen mellan Saunders och Canelo inför 73 000 åskådare. Att möta sin motståndare i ringen eller i en arrangerad fajt i en källare har helt enkelt ganska lite att göra med det våld som drabbar människor i vardagslivet.
Det är inte samma slagsmål.
