Mot hängmattan – här är sommarens bästa läsning

Från Kvinnostaden till Žižek: Tretton kritiker tipsar

JACK HILDÉN:

En sommar för några år sedan verkade det som att alla dansade till Leevi & the Leavings av Vasas Flora & Fauna. Och det var märkligt, att se ett dansgolv röra sig till melankolisk finlandssvensk pop om någon som tänker tillbaka på ett konfirmationsläger. Men så var det, bandet hade snabbt fått en plats i svenska indiehjärtan och har bott kvar där sen dess.

I låten är det en redig Volvo från -93 som är transportmedlet. Själv satt jag den sommaren ofta i en mycket risig Ford Mondeo, och vi spelade skivan Släkt med Lotta Svärd nästan vart vi än skulle.

I våras släpptes den behändiga boken Atlas – noter, texter och bilder. Där står frontfiguren Mattias Björkas för en gedigen blandning av egna essäer och, som titeln antyder, låttexter, noter och bilder.


MAGNUS RINGGREN:

Bertil Malmberg (1889–1958) var en av våra mest säregna ­poeter. I dag uppmärksammas han mest av högerns intellektuella för sin essäistik. Han härstammade från trä­patronsläkt i Härnösand och förde ett oroligt och missbrukande liv i Europa under mellankrigstiden, mest i München. Han skrev romaner och filmmanus. 

Mot 40-talets slut skedde en märklig nytändning i hans poesi. Han tog steget in i modernismen från sidan, som medel­åldring. Det är för detta han bör kommas ihåg, inte för sin politiska journalistik.

Arkivvetaren Torbjörn Kjölstad ger ett stort porträtt i Den ensamme resenären (Carlssons), en av vårens tyngre biografier. Han ger de yttre dragen. De inre fylls i av poesin. Smaka på boktitlar som Men bortom marterpålarna (1948) och Lek med belysningar (1953)!


CARSTEN PALMÆR:

Min sommarlektyr består mest av fuktskadade pocketböcker: Raymond Chandler och P G Wodehouse. Ed McBain och Georges Simenon. Samt en packe Blondie och Buster på utedasset.

Om någon föredrar en nyutkommen diktsamling på 800 sidor, vare det läsandes ensak. Sommarläsning ska handla om att ställa plikterna åt sidan och återgå till den ursprungliga skamlösa njutningen. Deckare, biografier, kokböcker – låt lusten styra.

Det finns emellertid en lång dikt jag läser flera gånger varje sommar: August Strindbergs Trefaldighetsnatten, först tryckt i Ordalek och småkonst 1905, en hexameterdialog mellan fyra herrar som sitter och dricker grogg en junikväll i Stockholms skärgård. En borgerlig sommaridyll från det förra sekelskiftet, antagligen författad en mulen natt i november. Om du inte har den i hyllan så finns den på nätet.


JENNY HÖGSTRÖM:

Witold Gombrowiczs berömda dagböcker (1953–1969) påbörjades under exilen i Buenos Aires och skrevs direkt för publicering. Men det fanns sådant som inte platsade. Vardagsliv, sjukdomar, tjafs, ekonomiska bekymmer. Samt sexuella utsvävningar av alla de slag, homosexuella inte minst. För detta parallella liv fördes en parallell, hemlig dagbok, Kronos, som utkom på polska först 2014 och i svensk översättning av Irina Grönberg förra året (Bonniers).

Det har sagts att Kronos, som består av kryptiska minnesanteckningar, bara kan läsas av inbitna fans och/eller som ett komplement till Dagboken. Men den kan också läsas av den som intresserar sig för det utelämnade. Och skörlevnaden, förstås. 

Jag älskar Gombrowiczs chicos, putas och håriga ballerinor. Jag älskar hans slampighet och hans saklighet. Den som ändå fått gå på Esperma Bar i Buenos Aires med honom.


GÖRAN SOMMARDAL:

Finkulturellt musikintresse och nördigt grottande i rörförstärkare, patinerade högtalare och märkeshögfärd. Moral utan moralismer. Samhällssatir utan godkänd dissidens. Begär utan vare sig utpräglad sexism eller signalerat samtycke. Centrifugal- och centripetalkrafter inom familjen. Heteromys.

Allting sorgfälligt och stilfullt återskapat i ett rum som varken är närbeläget Brooklyn, Sofo eller Hästveda. Ändå omedelbart inlevelsebart. Rätt mycket prat om pengar, att få dem att räcka till för det allra nödvändigaste. Ibland en viss småborgerlig ängslan för att de ska ta slut. Suveränt översatt i steget av Roger Eriksson. Lättläst. Inget riktigt slut, bara en elegant påklistrad svans på åsnan. Osynlighetsmanteln. Roman av Ge Fei.


SINZIANA RAVINI:

Få böcker har gjort en sådan succé och påverkat så många människoliv som Marx och Engels kommunistiska manifest. Men vad har det för betydelse i dag? Slavoj Žižek, filosofins enfant terrible par excellence, som brukar betrakta den politiska korrektheten som en impotent maskering av allehanda misslyckanden, har precis kommit ut med en brutal och fullkomligt briljant konfrontation med det epokgörande dokumentet.

The relevance of the communist manifesto är fylld av politiskt inkorrekta oneliners och strapatsrika analyser av det historiska radarparets fynd och fadäser. En våldsam och till skillnad från många av hans tidigare böcker, rätt så allvarlig bok, som vågar tala om både globaliseringens framskapande av rasism och etnocentrism och sättet vi kan motarbeta det. Ett måste för alla hopplösa nihilister som inte längre vågar tro på något.


ULRIKA STAHRE:

När en nyinflyttad familj inser att både trädgård och hus är invaderat av outplånliga myror, när en valförrättare förstår att avancerat röstfusk pågår, när familjens byggprojekt går upp i bedrägerirök – då är den mänskliga komedin ungefär så ­nära toppen den kan komma.

En valförrättares dag och andra berättelser av Italo Calvino gavs ut i våras i översättning av Johanna Hedenberg och Karin Alin och ger en fläkt av världen som den har varit och egentligen fortfarande är. En brytningstid. Berättelserna är skrivna i slutet av 1950- och början av 1960-talet och skildrar människor som strävar, någonstans, som i någon mån ­genomskådar ett slingrigt system men ­inte riktigt kan bry sig.

Samtiden behöver inte flys ifrån. Men det är ändå väldigt befriande när den skummar ner under ytan. Här existerar varken mobiler eller rökförbud.


CARL-MICHAEL EDENBORG:

Det dröjde nästan femtio år innan Sylvia Plaths postumt utgivna diktsamling Ariel (1965) kom på svenska. För ofta för mitt välmående ger jag mig dikterna i våld: det känns att de skrivits i hundtimmen. Sällan läser jag översatt engelsk lyrik. Men Ariel är ett undantag: jag växlar mellan engelskt original och Jonas Ellerströms och Jenny Tunedals översättning (2012). Båda exen är tummade och sönderantecknade. När jag läser i det svenska stöts mina spontana tolkningar mot översättarnas lyhörda, genomarbetade; nya hägringar uppstår varje gång.

Besätts jag av en farligare demon underkastar jag mig Sylvia Plaths högspänningsläsningar på Youtube av sönder­slitande dikter som Lady Lazarus och Daddy. De krossar mig. De är bortom klassiska, de kan inte bli gamla, de är atavistiska.


PETTER LINDGREN:

Att ränna runt och läsa på runstenar är mer miljövänligt och hälsosamt än att ligga och dra sig med en industriprodukt som kommit farande över Östersjön i en ful container.

Runstenar är heller inte så tråkiga som de ser ut, för så fort man lagt några ristningar och socknar bakom sig uppstår en massverkan erinrande om Marit Kaplas reportagedikt i Osebol (Teg publishing), tryckt i Lettland men i övrigt ett smärre underverk. 

Sten för sten, namn för namn, målas det hemtrevligt prosaiska 800-talet upp inför läsarens blick. Så här står det till exempel på en gråstenklump i Valby utanför Eskilstuna: ”Sten, Fastulf och Härjulf / reste sten för Gälv, sin far, / och Ulfvid, Gälvs broder. / Kumlet gjorde händiga / Holmlögs söner.”

Lika miljövänligt låter sig också 1930-talet återkallas, eftersom rikets loppisar dräller av böcker från detta årtionde. Som sommarläsning rekommenderas särskilt Gustav Sandgren, Walter Ljungquist och Moa Martinson.


INGA-LINA LINDQVIST:

Mina läsvanor har radikaliserats med åren. En bra bok är för mig en bok jag kan husera i, gå in i och ut ur, framför allt längta till. Boken ska – medan den varar – fungera som ett hem för min hjärna.

Picknick vid vägkanten av bröderna Strugatskij utkom i Sovjet 1972. Nu finns den i sin fullständiga version på svenska i Ola Wallins översättning och med efterord av Ursula K Le Guin.

Boken utgör förlagan till kultfilmen Stalker av Andrej Tarkovskij. Det är lätt att notera tematiska kopplingar till tv-­serien Chernobyl. Även om boken skrevs långt före katastrofen skildrar den samma uppgivna, blågråa stämning som fångats så väl av Johan Renck.

Att läsa den är en njutning. Textens rum har väggar som vibrerar av levande närhet till det okända, det radikalt annorlunda. Låt det komma in.


ANNELI JORDAHL:

Vem var Mirjam Tuominen? Litteraturkritikern och författaren Tuva Korsström har skrivit en rik och fängslande biografi över sina föräldrar, Älvan och jordanden – en biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström (Schildts & Söderström). 

I förgrunden står mamman som blev en inflytelserik författare. Tuominen (1913–1967) var beundrad av tunga kulturmän. De sökte upp henne i Helsingfors, satt vid hennes fötter, hyllade hennes verk. Tuominens noveller handlar om lidande och ställer moralfilosofiska frågor. Läsningen svider ont på huden och påminner om Birgitta Trotzig.

Författarbanan kantades av många hinder under kriget. Döttrarna for illa av en skilsmässa och av moderns eskalerande psykiska sjukdom. Med beundransvärd lätthet och saklighet knyts många trådar samman.

Modernista och Eskaton ger nu ut Tuominens noveller och diktsamlingar. En av Nordens främsta är därmed mindre okänd.


BARBRO WESTLING:

”[E]n av de mest autentiska blåstrumporna som finns i vår litteratur, den första i en outhärdlig tradition av kvinnoförfattare” – den franske litteraturhistorikerns omdöme från 1894 är bara en sån jätteteaser!

Christine de Pizans Kvinno­staden från 1405 kom dock först för två år sedan på svenska i Jens Nordenhöks översättning från medeltidsfranskan (pocket, Ersatz). Överraskande nog försörjde CdP tre barn och sin mor på författarskap och i Kvinno­staden skissar hon en litterärt välgrundad utopi byggd på kända och mindre kända kvinno­gestalter ur historia och mytologi.

Krigardrottningen Semiramis som bara fann sin son god nog för att äkta, utgör Kvinnostadens grundsten och jungfru Maria är dess drottning.

136 korta, kärnfulla betraktelser kring märkvärdiga kvinnoöden – i senmedeltida tolkning.


KRISTOFER FOLKHAMMAR:

I våras utkom en efterlängtad urvalsvolym med dikter av den norska poeten Gunvor Hofmo (1921–1995) ut på svenska. I Jag glömmer ingen (Norstedts) har Eva Runefelt och Staffan Söderblom tolkat dikter från samtliga av hennes samlingar.

Hofmo är lite av en norsk Edith Södergran. Modernistiskt dramatisk och full av patos. Men mörkare i tonen. Märkt av andra 1900-talstrauman kämpar Hofmo med sin gudstro och sin förlorade kärlek. Andra världskriget och Förintelsen ropar genom dessa dikter på ett tvingande sätt. När denna plågsamma bindning besjungs känns det som motsatsen till glömska.

Tänk att det går att skriva så distanslöst rakt in i smärta.

Och ändå lyckas skapa dikter som skälver av underligt ljus.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.