Fängslad – utan att få veta varför
Martin Aagård: Säpos aktion mot imamerna stinker symbolpolitik lång väg
Sen några veckor tillbaka sitter imamen Abo Raad och fem andra muslimska män fängslade i Sollentuna häkte, i väntan på att utvisas.
Abo Raad har inte dömts för något brott.
Han har inte åtalats för något brott.
Det mesta pekar faktiskt på att han inte ens är misstänkt för något brott.
Hur det egentligen förhåller sig är det väldigt få som känner till. Inte ens han själv har fått ta del av all information. Och det lilla han vet får han inte berätta. När hans fru och barn besöker honom måste de tala svenska om inte en arabisktalande vakt är närvarande. De får inte under några villkor diskutera varför han sitter inlåst. Det vore nämligen ett brott som kan ge upp till ett års fängelse.
Även om man tycker att allt det här är i sin ordning så återstår ett litet bekymmer – Abo Raad kommer inte ens att utvisas i slutändan.
Det går nämligen inte. Han kan inte återvända till Irak, eftersom hotbilden mot honom är för stark.
Abo Raad sitter med andra ord i häktet i Sollentuna och väntar. På ingenting. Utan att veta varför.
Att personen de griper inte ens är terrorist, eller misstänks för att vara terrorist, spelar mindre roll.
Frihetsberövandet av Abo Raad och hans kamrater stinker symbolpolitik lång väg. Så länge svenska myndigheter får en chans att visa att de är tuffa mot radikal islamism spelar det ingen roll att de struntar i såväl grundläggande mänskliga rättigheter som allmänhetens säkerhet. Säpo har fått en chans att visa att de minsann kan stoppa terrorattentat innan de inträffar. Att personen de griper inte ens är terrorist, eller misstänks för att vara terrorist, spelar mindre roll.
Alla som någonsin påstått att de genomlevt en Kafka-artad process, till exempel Katarina Frostenson i sin senaste roman K, kan ta och backa lite. Om det finns någon i detta land som torde förstå hur Josef K måste ha känt den där morgonen då han greps utan att begripa varför, så är det Abo Raad. Först om 50 år, när sekretessen i hans fall upphör kan han få svar på vad det hela handlade om. Abo Raad, eller Riyad Abdulkarim Jassim Jassim, som han numera heter, är 53 år gammal.
Beviskraven är av den allra lägsta graden. Det räcker med att det ”kan antas” att någon är ett hot mot rikets säkerhet för att utvisas.
Skälet till att han sitter där han sitter är att Säpo och Migrationsverket genomfört en räd mot vad de anser vara radikala islamistmiljöer i Sverige. Till sin hjälp har de en lag som väldigt sällan används – LSU, Lagen om särskild utlänningskontroll – som tillåter dem att utvisa icke önskvärda utländska medborgare. Genom att använda sig av LSU kan Säpo skydda både sina källor och arbetsmetoder som troligen skulle avslöjas om de ställde personerna inför en vanlig domstol. De senaste åren har lagen använts en handfull gånger, och varje gång har det handlat om att utvisa individer som riskerar att begå terrorbrott.
Men inte denna gång.
Med hjälp av en skrivning i LSU-lagen som förmodligen aldrig tidigare utnyttjats, kan även Abo Raad omhändertas, trots att han inte betraktas som en potentiell terrorist. I lagen förkommer nämligen det ytterst oprecisa begreppet ”hot mot rikets säkerhet” – en kvarleva från en mer än hundra år gammal lag, instiftad i spionparanoian runt första världskriget. Och då är beviskraven av den allra lägsta graden. Det räcker med att det ”kan antas” att någon är ett hot mot rikets säkerhet för att de ska kunna utvisas.
Frågan är varför denna extremt töjbara lagparagraf nu kommer till heders.
Finns verkligen inget annat han kan åtalas för?
Låt oss slå fast en sak.
Abo Raad är med största säkerhet inte din favorit-imam.
Redan namnet på hans moské ger en fingervisning om vilken sorts Islam han förespråkar.
Den ligger i Gävle och heter ”Al Rashideen”, vilket betyder ”de rättfärdiga” och är en tydlig markering mot shia-muslimsk islam. Utan att gå in på teologin bakom det hela så demonstrerar namnet inte bara att hans moské predikar den rätta läran, utan även att shia-islam är en irrlära.
2006 utsattes Abo Raad för ett överfall. Någon försökte mörda honom med kniv. När lokaltidningen frågade vem som attackerat honom svarade han: ”shiamuslimer”, något tidningen inte gjorde någon större affär av. Istället satte man glatt rubriken: ”Shiamän skulle mörda mig”.
Artikeln polisanmäldes för hets mot folkgrupp. Åtal väcktes aldrig.
När jag själv intervjuade Abo Raad 2016 hävdade han bestämt att han inte hade några problem med shia-islam eftersom hans egen far var shia, men kanske ger uttalandet ändå en fingervisning om hans världsbild. Enligt människor i kretsarna kring Gävlemoskén handlade konflikten som ledde till överfallet om helt andra saker än religion.
Abo Raad är en före detta sjökapten från Basra i Irak – en av världens mest krigshärjade platser. Han växte upp under Irak-Iran-kriget vars värsta slag stod just under belägringen av Basra. Men bomberna slutade inte falla efter kriget. USA, shia-muslimska upprorsmän, Saddam Hussein och slutligen USA igen, har attackerat staden i omgångar. Redan under Gulfkriget 1991 valde familjen att sticka därifrån.
Deras flykt hade rent bibliska kvaliteter. Familjen tillbringade sju år mitt i den saudiska öknen – till att börja med i ett tält men efter några år i ett hus av lera. Flyktinglägret Rafha var beryktat på 90-talet – ökänt för sanden, hettan, taggtråden och den saudiska militären som tvingade kvinnorna att bära niqab. Över 1000 människor som idag bor i Sverige har suttit i samma läger. Vissa påstår att det var här Abo Raad fick sin religiösa skolning. Många radikaliserades i sin tro just i Rafha. Det fanns inte särskilt mycket att göra och det fanns gott om koraner.
Familjen hamnade till slut i Gävle där de började driva Al-Rashideen-moskén som ett litet familjeföretag. Imamens son har ett gym i källaren. Abo Raads bröder leder missionsverksamheten. Dottern har varit talesman. Imamen städar själv toaletterna om det behövs. Men Abo Raad har aldrig blivit svensk medborgare. Enligt uppgift har han ansökt två gånger men fått avslag.
Men 2014 började Gefle Dagblad i samarbete med journalisten Magnus Sandelin att granska imamen och hans moské.
Det blev ingen smickrande granskning.
Den gamla Metodistkyrkan där moskén ligger hade köpts in med hjälp av pengar från en stiftelse som finansieras av den bisarrt rika kungafamiljen i Qatar – Al-Thani. Det var aldrig någon hemlighet att stiftelsen betalade, men det blev ändå en nyhet. Al-Thanis har placerat sina pengar över hela världen. De äger halva London, inklusive Harrods, OS-byn och ”The Shard”, men en av stiftelsens mest tongivande personer, som sedermera fick sparken, finansierade även al-Qaida och deras nödhjälp till Gaza har enligt USA kommit Hamas till godo. USA menar att själva stiftelsen är salafistisk.
Artikel för artikel målade Gefle Dagblad upp bilden av en islamsk extremist. En anonym jihadist hävdade att två andra svenska jihadister kallat Abo Raad för sin ”shejk”. Ett vittne påstod att Abo Raad någon gång före 2005 skulle ha samlat in pengar till självmordsbombare som angrep USA:s armé i Irak. Han ska ha varit medlem i en Facebookgrupp startad av en svensk jihadist, där tal av IS-ledaren al-Awlaki och Bin Ladin delades.
Anklagelserna var till viss del motsägelsefulla.
Abo Raad påstods både stödja IS samtidigt som han sagt att svenska riksdagsledamöter är ”lika extremistiska som IS”. Han anklagades både för att uppmana sin församling att inte rösta, och för att uppmana sin församling att rösta på Miljöpartiet.
Andra saker var inte särskilt dubbeltydiga. Sajten muslim.nu till vilken han på ett eller annat sätt var knuten publicerade en text som hävdade att homosexuella ska dödas. Senare har han förklarat för radioprogrammet Människor och tro att homosexualitet är förbjudet enligt hans tolkning av Islam.
Det tydligaste beviset på att han hyste sympatier för extremism var enligt tidningen en Facebook-uppdatering från juni 2014 där han jublade över att den shiadominerade irakiska armén förlorat Mosul till IS som för tillfället samarbetade med lokala sunnistyrkor. En förlust som enligt flera medier välkomnades av Mosuls sunnitiska invånare.
”…sunniterna har slaktats av förrädarna som har deltagit i ockupationens regering, för att inte nämna förbrytelserna av miliserna och deras shiitiska, ruttna ledning som har handlat med irakiskornas heder”, skrev Abo Raad.
”Ockupationens regering” syftade på den USA-stödda regimen.
Vad var uppdateringen ett tecken på? IS-sympatier? Irakisk sunni-revanschism? Hat mot shia-islam? Hot mot rikets säkerhet? Det är svårt att säga. Om Säpo tagit fasta på inlägget är okänt.
När jag intervjuade Abo Raad förnekade han bestämt att han sympatiserade med IS. Han menade att han i sin roll som religiös rådgivare tvärtom försökt förhindra ungdomar att åka till Syrien och hävdade att han varken var salafist eller del av muslimska brödraskapet. Och i oktober 2015, när Gefle Dagblads granskning redan pågått ett år försäkrade Säpo Gävle kommunstyrelse att Abo Raad och hans moské inte hade några som helst kopplingar till radikal islamism.
Granskningen ledde däremot till att Gefle Dagblads dåvarande chefredaktör hotades till livet av en släkting till Abo Raad, vilket släktingen dömdes för. För transparensens skull bör jag nämna att Gefle Dagblads dåvarande chefredaktör både är en före detta kollega och personlig vän till mig.
Dryga tre år senare har Säpo en ny chef med synnerligen gott självförtroende – Klas Friberg. Och plötsligt ser allt annorlunda ut.
Säpo betraktar numera Abo Raad som ett så pass allvarligt hot mot rikets säkerhet att han måste utvisas. Beslutet fattas av Migrationsverkets generaldirektör med grund i en Säpo-utredning som omfattas av tung sekretess. Inte ens Abo Raad eller hans advokat får se den i sin helhet. Om de yppar något om innehållet riskerar bägge fängelse.
Försvinnanden, hemliga rättegångar och människor som sätts i förvar utan att veta vad de anklagas för är polisiära metoder alla förknippar med stater helt utan fungerande rättsväsende.
Enligt Säpo grips Abo Raad och de andra männen för att de kan uppmuntra andra till våld. Imamerna har ”varit tongivande i verksamheter där radikalisering sker och därmed bidragit till tillväxten i våldsbejakande extremistmiljöer”, skriver Säpo i ett pressmeddelande.
Abo Raad grips helt enkelt för sina åsikters skull.
Han grips dessutom för åsikter han inte ens försöker föra ut i offentligheten. Åsikter han förnekar att han har men som samlats in och tolkats av watch dogs som trålar sociala medier efter extrema uttalanden.
Det är bra att såna åsikter exponeras offentligt, men frågan är om de ska vara grund till fängelse utan rättegång?
Säpo skriver att tillväxten i extremistmiljöer minskar om dessa män slängs ut ur landet. De demonstrationer som hittills hållits i Gävle och Stockholm pekar tyvärr på motsatsen. Den som vill odla sitt förakt för den svenska staten har fått sex perfekta martyrer att gråta över. Försvinnanden, hemliga rättegångar och människor som sätts i förvar utan att veta vad de anklagas för är polisiära metoder alla förknippar med stater helt utan fungerande rättsväsende.
Utvisningen av Abo Raad kan inte ens verkställas. Orsaken är inte heller offentlig. Men att en profilerad sunnimuslimsk imam skulle få problem i det shiadominerade Irak är ingen vild gissning. En detalj man kan tycka att Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik borde ha tagit reda på innan de slängde honom i finkan.
Radikal islamism, terrorism och sunnitisk förföljelse av shiamuslimer ska bekämpas. Men inför öppen ridå.
Så Säpos aktion leder i slutändan till ingenting. Abo Raad blir kvar i Sverige tills de förtvivlade konflikterna mellan shia och sunni i Irak avklingat. Det vill säga ungefär när helvetet fryser till is. Nej, det där var ingen ordvits.
Men hur ska Säpo då bete sig för att förhindra radikalisering i islamiska miljöer? Hur kommer vi åt de som står vid sidlinjen och uppmuntrar våld och terrorism? De som inte ens sprider sina åsikter i offentligheten utan bara i slutna rum?
Inte genom mera hemlighetsmakeri.
Radikal islamism, terrorism och sunnitisk förföljelse av shiamuslimer måste bekämpas inför öppen ridå. Så att allmänheten lär sig förstå och känna igen den. Så att rykten och martyrer inte skapas i onödan.
Att granska människors åsikter i media och ställa dem till svars är med andra ord ett utmärkt sätt. Att slänga folk i fängelse utan rättegång är ett jättedåligt sätt.
Det betyder inte att man ursäktar hat, rasism och folkmordsideologier. Ingen av oss kan än så länge säkert veta exakt vilka åsikter Abo Raad har. Tänk om det uppstått ett missförstånd? Tänk om någon försökt förtala honom? Att få möjlighet att bemöta de anklagelser som riktas mot en, är grundläggande för varje rättsstat.
Och Säpo har haft fel förut. Minns Moder Mothanna Majid. Eller Säpochefens tvärsäkra uttalanden om att han förhindrat ett terrordåd i ett fall som sedan ledde till en friande dom.
Forskning har visat att det bästa sättet att stävja extremism är att skambelägga extrema åsikter i offentligheten. Att granska människors åsikter i media och ställa dem till svars är med andra ord ett utmärkt sätt. Att slänga folk i fängelse utan rättegång är ett väldigt dåligt sätt.
Godtyckliga frihetsberövanden bör inte ens vara en sista utväg om man nu inte bara är ute efter att stärka Säpochefers och generaldirektörers personliga varumärken och få dem att framstå som tuffa mot extremism.
