Ordet är fritt – förklara er
Bokmässan: Åsa Linderborg om en härva av bojkotter, spel under täcket och försök till sabotage
DEBATT I onsdags förra veckan, den 14 juni, var jag på Författarförbundets extrainsatta möte om Bokmässan. Eftersom det var ett medlemsmöte hade jag bestämt mig för att inte skriva, men som bekant lever vi i en värld där sociala medier krossar integriteten – mötet lever redan sitt eget liv på Facebook. Så jag skriver nu, trots att det här borde vara en intern angelägenhet enkom för oss som var där.
Bojkottarna var få (var de tre eller fyra?, svårt att avgöra) och de höll låg profil. Författarcentrum Riks ordförande Stig Hansén pressades. Tillsammans med Författarförbundet brukar de ansvara för Litteraturscenen, men har nu bestämt sig för bojkott. Varför då?
Inget svar.
Hansén önskar, sa han, att Bok & Bibliotek ska ge Författarcentrum Riks ”ett halmstrå” så att de ändå kan vara med, till exempel genom att lova att Nya Tider inte ska få komma nästa år – i så fall kan de närvara redan nu. Denna inkonsistenta trasselsudd lämnades åt sitt eget öde.
Samma sak med Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius, som undertecknat bojkottsuppropet som privatperson. Om man gör något sådant måste man rimligtvis vara trygg med sina principer och därmed entusiastiskt vilja sprida dem. Men nej, Ardelius ville inte redovisa sina argument. Förbundet har 3 000 medlemmar, 250 ish har skrivit på bojkotten varav många inte har ens har medlemskap. Det där är ointressanta proportioner, tyckte en kanslianställd.
Efter påtryckning slank det ur Ardelius att han ”inte vill gå på fest med högerextremister”. Han berättade att han för några år sedan träffade sin blivande fru på Bokmässan, men som intellektuell tillställning är dess betydelse överdriven.
Det är många som likt Gunnar Ardelius har mött kärleken i Göteborg, men de allra flesta författare åker ändå dit för att det är den enda chansen på hela året att möta sina läsare. Det är inget att bagatellisera.
Ardelius sa också att det är ”mer konstruktivt att vara verksam på andra ställen”, så som litteraturfestivalen i Umeå. Det är möjligt, men det är inget svar på frågan varför han inte åker till Göteborg.
En annan styrelseledamot vittnade om att ”hon legat sömnlös över det här, men bestämt sig för att våga stödja alla som är hatade och hotade”. Okej, men låt mig då säga följande: Vi som lever med en hotbild tacklar den livssituationen på olika sätt. Vissa väljer Bokmässan. Andra väljer det alternativa arrangemanget på Världskulturmuseet. Det står var och en fritt att göra som hen vill, men de som bojkottar som en ”modig” solidaritetshandling kan inte göra det i allas namn.
Författarförbundet, som har yttrandefriheten som portalparagraf, har bestämt sig för att inte bestämma sig för hur de ska göra med Bokmässan. Hållningen är att man ska stödja alla sina författare oavsett hur de vill göra. Stödet till oss som åker till Bokmässan framstår dock som tämligen försvagat när ordföranden bojkottar och förbundstidningen Författarens redaktör Lisa Bjurwald valt att arrangera en motmässa.
Hur långt Författarförbundets stöd sträcker sig är omöjligt att veta, men de ska självklart inte skyllas för hur vissa medlemmar agerar i syfte att sänka Bokmässan.
Athena Farrokhzad har iscensatt en aktion för att förhindra de internationella celebriteterna Arundhati Roy och Ngugi Wa Thiong’o att komma till Bokmässan. Via Facebook frågar hon efter kontaktuppgifter till författarna: ”… de är marxister och därmed sannolikt positiva till strejk”.
Här blandar Farrokhzad ihop marxismen med stalinismen på samma slängiga sätt som vilken borgare som helst. Det var Stalin som var för yttrandefrihet för dem som tyckte som han själv. Marxisterna rensade han ut. För övrigt har marxister historiskt sett tagit varje tillfälle i akt att möta fascisterna. No pasarán för i helvete, Athena!
Som jag konstaterat tidigare, är det påfallande många bland nyvänstern och liberalerna som anser att yttrandefriheten börjar blir ett problem. (Aftonbladet Kultur 29 maj). Det är intressant eftersom marxismen och liberalismen har andats med samma mage; upplysningstraditionen med alla dess frihetskrav. Det viktiga demokratiska arvet därifrån är att det bästa argumentet, inte den största auktoriteten, ska vara vägledande.
Det är den hållningen som de postkoloniala teoretikerna har så svårt för. Det är också den postkoloniala attityden som präglar bojkottarna: Vi har tolkningsföreträde, så vi behöver inte förklara oss. Som en författarkollega skriver till mig, påminner detta om 70-talsvänsterns gamla omkväde ”ur en proletär klasståndpunkt”. Det finns bara en korrekt linje och den uttolkar jag. Ja då så, vem är jag att ha en åsikt?
En annan författarkollega mejlar mig angående nyvänsterns ”parasitära sätt” att använda ordet ”strejk”. Det är helt frikopplat från ett fackligt sammanhang eller ens en situation där man slåss om mervärdet.
Norstedts respektive Brombergs förlag, som bjudit in två författare som stridit i hela sina liv för rätten att skriva och tala som de vill, måste nu hantera en grupp svenska aktivister som gett sig fan på att sabotera deras mässprogram. Roy och Thiong’o har uppsökts med appellen: ”Dear comrades, the book fair you’ve been invited to has mutated to a publicity stunt for the nazi section of Swedish alt right movement”. Vi som väljer att närvara i Göteborg, däribland Svenska PEN, beskrivs som ”naiva liberaler”.
Det finns de som på fullaste allvar menar att fascismen bultar på porten. Det är sant att högerextremismen normaliseras, men det är ändå inte militären som styr Sverige. Vi har fria val och inga partier är förbjudna. Vi har fri press. Fackföreningsfolk försvinner inte i natten. Intellektuella tvingas inte i landsflykt. Museichefer får inte sparken för att de är ideologiskt opålitliga. Vi särbehandlar inga etniciteter, tvärtom, mångkulturen är ett överordnat statligt projekt.
Så nej, Sverige är inte på väg att bli som Tyskland 1933 eller Chile 1973. Det är något annat som sker, men fascism är inte rätt ord.
Under en litteraturfestival i Lillehammer för några dagar sedan intervjuades jag av en journalist som arbetar på BOK365.no, Norges motsvarighet till Svensk bokhandel. Han undrade om han verkligen hade läst rätt tidning. I Nya Tider hade han hittat flåsig mediekritik och bestickande främlingsfientlighet, men var fanns nazipropagandan? Är det verkligen den här tidningen som rivit upp himmel och jord?
Jajamän.
Jag vill inte relativisera Nya Tider, men den är dessvärre inte längre ”en liten sekt med extrema åsikter”. Några av deras kampparoller har på kort tid blivit regeringspolitik med nästan full parlamentarisk uppslutning. 20 procent tänker rösta i enlighet med deras människo- och samhällssyn. Många som aldrig i hela sitt liv skulle drömma om att stödja SD kan hitta åsikter i Nya Tider som de skulle lajka om de var publicerade i en ”finare” tidning. Så ser Sverige ut nu för tiden.
Bojkott är bevisligen ingen lösning på den politiska vindkantringen. Det är dags att börja ta debatten nu, sakfråga för sakfråga. Alla humanister kan inte samlas kring ett gemensamt svar, var och en måste själv ta ställning till gränskontroller, lönesättning, badhuspolicys och ”svenska värderingar”. Frågorna får inte mindre legitimitet för att de ibland är svåra att svara på. Men den som verkligen menar sig tro på jämlika samhällen måste också tro på jämlika samtal. Det blir svårt om man inte ens kan vistas i samma rum.
Det är många som spelar bakom kulisserna.
På Svenska institutet, som är en statlig myndighet, arbetar Henrik C Enbohm. I tisdags (20 juni) mejlade han Bok & Bibliotek uppmaningen att de ska tänka över sin hållning. Deras agerande gör det nämligen svårare att lansera svensk kultur utomlands.
Det framgår inte om Enbohm uttalar sig med myndigheten i ryggen, men i så fall föreligger en notabel spricka mellan Svenska institutet och kulturdepartementet. Han glider på orden, antyder att han förstår att han bara är en tjänsteman och därför kanske inte borde skriva som han gör. Han kan ändå inte låta bli att utnyttja myndighetens mejlkonto för det han vill säga.
Vad som inte framgår av Enbohms mejl är att han i sju år varit redaktör för Författaren, som nu bojkottar Bokmässan. Det kanske är en tillfällighet, men likväl något man inte helt kan ignorera. (Mejlet är en offentlig handling, det är bara att begära ut.)
Enbohms halvkvävt hotfulla uppmaning väcker en akut fråga: Har en myndighet befogenheter att försöka stoppa lagliga aktiviteter i civilsamhället och kulturlivet? Alla som menar att Nya Tiders existens på mässgolvet överhuvudtaget inte handlar om yttrandefrihet torde inse att den här frågan nu är större än så.
Kuperar med märkt kortlek gör även Leopard förlag. De bojkottar Bokmässan men kontaktar ändå Aftonbladet Kultur med frågan om vi inte är intresserade av att låta deras författare uppträda i vår monter. Jag har frågat hur de tänker med detta dubbelspel, men har i skrivande stund inte fått svar.
Det finns bara ett hederligt sätt att tackla frågan om Bokmässan och det är antingen genom principiellt saklig eller genuint känslomässig argumentation. Därför öppnar Aftonbladet Kultur nu spalterna på vid gavel.
Stig Hansén, berätta hur Författarcentrum Riks resonerar när ni lämnar Litteraturscenen tom. Gunnar Ardelius, redovisa vad som fick dig att låta privatpersonen väga tyngre än ordförandeskapet.
Athena Farrokhzad, vilka marxistiska principer anser du ska vägleda en modern demokratisyn? Moa Elf Karlén, vilken legitimitet anser du att Leopards bojkott har om ni samtidigt försöker baxa in era författare på scener som andra har betalat och försvarat?
Annika Rembe, generaldirektör för Svenska institutet, anser du att dina tjänstemän ska lägga sig i den civila kulturvärldens verksamhet? Anser du att Alice Bah Kuhnke solkar ner Sveriges rykte som kulturnation i världen, när hon respekterar Bok & Biblioteks självständighet?
Alexandra Pascalidou, Sveriges Radio, du är en av dem som i en tråd på Facebook demonstrerar att du inte vill se din favorit Arundhati Roy på Bokmässan. I förordet till en Almedalsguide skriver du om vikten av att vara där. Varför det är rätt att åka till Visby men fel att åka till Göteborg? Alla ni andra journalister som också bojkottar Bokmässan, borde det inte vara en yrkesmässig instinkt att aldrig försöka strypa ordet för någon?
Formulera er nu, så att vi som inte riktigt förstår kan lära oss någonting.
