Punkaren som aldrig ville bli sextiofem
”Fyfan för att bli sextiofem”, sjöng Henrik Franzéns band Grisen skriker en gång i tiden. Nu har sångaren fyllt sextio. Jack Hildén träffar en punkare som vill prata om allt annat än sin ålder
Vissa reklamfilmer från förr lämnar en aldrig. År 2004 var jag sexton och linjär-teve var ännu inte ett irrelevant medium. Några ”vuxna” hoppar runt i soffan med skvimpande vinglas. En tydlig bild av en middag som övergått till fest, den sortens fester de hade innan alla skaffade barn och villa.
Reklamen var för Föreningssparbanken och i bakgrunden rullade ”Sextiofem” av punkbandet Grisen Skriker. Med rader som När du fyller sextiofem / Hamnar du på ett pensionärshem / När du fyller sextiofem / Är du snart död, än sen? Och så refrängen: Fyyy fan för att bli sextio-fem.
Ett ganska roligt drag för att få folk att pensionsspara. Jag hittar inte reklamen någonstans och får utgå från minnet. Över huvud taget finns inte mycket material från Grisen Skriker. De spelade bara in några låtar, och i sann punk-anda verkar mycket ha förblivit odokumenterat.
Medlemmarna i bandet måste nu själva åtminstone börja närma sig pensions-åldern. Är det verkligen så illa som de trodde, när de skrev att man varje månad får några spänn, och stoppas in i ett sjukhem? Det känns åtminstone värt att ställa frågan.
Ett antal problem seglar upp snabbt. Medlemmarna heter saker som Hasse Edström (”Hasse Hjälp”) och Mats Borg (”Mats Mums”). Ingen har blivit någon superkändis, de är ganska svåra att få tag på.
Dessutom är sångaren, Henrik Franzén (alias ”Henrik Hemsk”), inte alls 65. Han har nyss fyllt 60, och är noga med att påpeka detta. Vilket han gör helt rätt i – att jag ska knuffa upp honom fem år bara för att jag tycker mig ha hittat en ”kul vinkel”, är djupt orättvist.
Det största problemet är dock att Franzén tycker att idén är dålig. Det formulerar han i ett långt mejl. Ålder är inget han någonsin har tänkt på, och att älta en text han skrev som sjuttonåring är fullkomligt irrelevant.
Han säger sig vara ”mer punk än någonsin”. Fair enough.
Ändå lyckas jag tjata fram ett möte. En man i sneakers och beige linnekläder pilar fram mot mig, ögonen klara och pigga. Vi går in på Zinkens Krog.
Flugorna surrar runt de mestadels tomma borden. Man får vifta bort dem med handen. Jag ställer knappt några frågor, och det behövs inte heller. Det är som att trycka på play.
Allt jag har gjort är oförlöst. Jag är utan skivbolag, jag är utan allt det där.
Han vill berätta om det han gör nu. Inte förr. Och det han gör nu är bland annat att snöa in på Shakespeare. Eller rättare sagt, vem som var den riktiga Shakespeare. Han utgår från den relativt ouppmärksammade boken ”Täcknamn Shakespeare”, som hävdar att han som brukar kallas tidernas störste författare i själva verket var någon helt annan.
Med denna tes planerar Franzén att resa land och rike runt med en stand up-föreställning. Hur det rent konkret ska gå till? Mer oklart. Ett typiskt citat för Franzén: ”Allt jag bryr mig om är att micken är påslagen”. Det finns en uppsjö av idéer, själva administreringen är sekundär.
– Allt jag har gjort är oförlöst. Jag är utan skivbolag, jag är utan allt det där.
– Är du ostrukturerad med flit?
– När jag var sjutton var det medvetet. Och nu sitter man i råttfällan. Jag sa att jag aldrig skulle stanna i Sverige, jag skulle aldrig bli på en massa sätt. Men det här är mitt liv. Jag har samma tankar som när jag var arton. Så sa Patti Smith också, ”jag blir inte äldre än tjugo”.
Låter det bittert? Det är det inte, tror jag i alla fall. Franzén tycks leva i ett oupphörligt presens. Att han refererar till Patti Smith är ingen slump, inte Shakespeare heller. Det är ännu en anledning att han är skeptisk till intervjun. Han vill inte prata om sig själv. När jag ställer frågor som rör hans person dirigeras de vidare till Bukowski (som han översatt), filmen ”Taxi driver”, den japanska författaren Yukio Mishima. Egentligen vem som helst som inte heter Henrik Franzén. År 2016 anordnades en punkfestival i Kungsträdgården, med bland andra Hasse Edström. Låten ”1 000 punks” framfördes, dock utan Franzéns medverkan.
– Det var lätt för mig att tacka nej till. Helst skulle jag vara osynlig. Som person är jag fullständigt ointressant. Jag skulle aldrig skriva en bok om uppväxten och jag vill inte krama någon jag inte känner.
Han citerar en egen textrad som exempel: Man vadar runt i pyjamas / Trött på alla som bara vill kramas / Tänker redan dagen före på / Hur man dagen efter kommer att må.
Jag började på idrottshögskolan men hoppade av för det var som en blandning mellan lumpen och läkare. Man ska bli en sketen jympalärare, måste jag veta vad den största muskeln i kroppen heter på latin? Jag menar, gluteus maximus, kom igen.
Grisen Skriker existerade mellan 1978 och -79, spelade in tretton låtar och två ep. De har sin plats i punkhistorien bland annat genom två låtar på skivan ”Oasen – En dag måste nånting hända när allt slår in”, från den mytomspunna ungdomsgården i Rågsved, några meter från pizzerian jag alltför ofta besöker på söndagar.
Från det har han sedan länge gått vidare. Med band som 22 För Många, Pärlfiskarna, Dick Fontaine Group, Fria Progg och Farsta. För brödfödan är han lärare på högstadiet. Planen är att kunna gå i pension vid sextio-tre, inte sextiofem, och fokusera helt på det kreativa.
– Och ska man kunna göra det måste man ha en jävla massa pengar. Jag var trappstädare och började sen som vikarie eftersom jag ville börja skriva för ungdomar. Då måste jag veta hur de tänker. Sen blev jag farsa och insåg att jag behövde nån jävla utbildning. Jag började på idrottshögskolan men hoppade av för det var som en blandning mellan lumpen och läkare. Man ska bli en sketen jympalärare, måste jag veta vad den största muskeln i kroppen heter på latin? Jag menar, gluteus maximus, kom igen.
Ändå verkar han ställa rätt höga krav på eleverna. De vet ju inte ens vem Nietzsche är.
– När jag gick i nian läste jag Nietzsche. I Grisen Skriker var vi anarkister, vi läste Kropotkin. Vi visste vad syndikalism var, och jag frågar eleverna: vet ni det? Vet ni vad första maj är över huvud taget?
– Jag har läst att ni tjafsade mycket, nästan mer med punkarna är proggarna.
– Det var konstigt, vi passade inte in i Rågsved. Vet inte om det berodde på att vi var medelklassungar eller vad det var. Jag och Mats (Borg, reds anm.) satt i Flaten på sommaren och skapade bandet. Sen började vi spela i augusti och så fanns vi i tio månader och över femtio spelningar.
Jag blir så jävla förbannad på noter. Det handlar om känsla. Min devis har alltid varit att du måste lära dig spela fult. Det måste kunna bli fel.
Jag reser mig och köper två öl till under förevändningen att jag kan ”skicka in kvitton”. I själva verket är jag långt ifrån säker på det. Franzén pratar yvigt och -associativt. Undantaget är när han läser upp sina texter. De är bergfast memorerade och fokuserade.
– Jag och Bruno K Öijer var de enda som körde text utantill. Ska du stå på scen ska du vara artist. Jag blir så jävla förbannad på noter. Det handlar om känsla. Min devis har alltid varit att du måste lära dig spela fult. Det måste kunna bli fel. Annars är det bara strömlinjeformad vardagsmat.
Han läser sin egen version av taxichauffören Travis Bickles berömda tal från ”Taxi driver”, med hamrande, mörk och rytmisk röst:
Tack gode gud för regnet som spolade trottoarerna rena / en dag kommer ett riktigt regn och spolar bort allt / jobbar hårt nu / man ska inte ägna sitt liv åt sjuklig självupptagenhet / utan bli en människa som alla andra
Att han så enträget lyfter fram andra upphovsmän är för att de inte ska glömmas bort. Ofta säger han att han vill ”göra” något, utan att jag riktigt förstår vad ”göra” är. En läsning, en spelning? Scott Fitzgerald vill han ”göra” som ”en grej”. Yoga, krokimodell på konstskolor, och singlar gjorda med egen tryckpress. Mycket får plats inom ramen av ”gör” och ”gjort”.
– Det är en bra fråga, det där om ”Sextio-fem”. Jag är inte riktigt där bara. Jag är här uppe.
Han viftar med händerna i luften, flugorna får tillfällig panik.
– Den här hösten, då ska det fan ske. Och så känner jag varje år. Får jag ingen att komma till Shakespeare kommer jag hyra in folk som kastar tomater på mig. Då ringer jag dig på Aftonbladet. ”Tokig poet blev utbuad och mosad”.
Kanske är det så man är punk i dag.
Franzén var med när alla var ”hatiska mot allt och alla”. De planerade att storma en Pretenders-konsert. Och när punkvågen ebbade ut drog alla åt olika håll, från goth till reggae. Kärnan spreds ut, och det gick snabbt. Folk blev etablerade.
Men ålder är inte ett hinder för att hålla hårt i sin kärna. I den uppmärksammade SVT-dokumentären ”Eran – Punk i tre delar” spelas en låt av Franzéns band Fria Progg. Den heter ”Den där musiken” och handlar om… well, den där musiken. Som sveper in i våra liv och lämnar oss förändrade, omformade. Det var den där musiken / som sög in honom / så han såg allt solklart / och aldrig hitta ut igen.
– Att vara sextiofem i dag är ingenting, säger han. Kontakta mig om fem år, så får vi se vad som händer då.
Och utanför väntar vi på regnet, det som ska spola gatorna rena. Men det kommer inte.
