Frestelser av det nya märks alltid vid nyåret
Om vi inte tar hand om arvet efter alla dem som dött så har de dött förgäves
Vissa år plågas av det som inte händer. 2025 blev det första i mitt liv som inte lät mig önska min mormor gott nytt.
För Vera Edenborg är inte längre kvar. Hon föddes den 9 oktober 1926 i Mariannelund, bara några kilometer från Lönneberga. Hon dog den 24 september 2025 i Linköping, nästan nittionio år gammal.
Mormor blev allt mindre intresserad av det nya, i takt med att det förgångnas rester samlades bakom henne. Hennes tid blev rytmisk snarare än ökande.
Allt levande, och i synnerhet den mänskliga tillvaron, är spänt mellan två tider: cirkulär och linjär. Den mineraliska tidens planeter som hjärndött cirkulerar i den iskalla rymden samspelar med den organiska tiden som löper från födelse till död, en linje med början och slut.
Varje individ lever med båda tiderna, men i olika grad under livet. Under de första och de sista åren är den cirkulära tiden viktigare än den linjära.
Relationen cirkulär/linjär skiljer sig också åt mellan samhällen. Moderniteten, blodigt förlöst i Paris runt 1790, förhärligar den linjära tiden på bekostnad av den cirkulära: utveckling och tillväxt dyrkas, traditioner och ritualer ses som omoderna, som improduktiva saker att befria sig från.
Det nyas frestelser märks vid nyåret. Medan vår ensamma planets hopplösa kretsande kring vår förintande stjärna är själva den cirkulära tidens matris, förkroppsligar övergången från det gamla till det nya året den matematiska oändlighetens +1.
Svensken gillar inte att tänka på att framgångens förutsättning är misslyckanden (både för en själv och andra), att det triumferande nya bara kan växa ur ödeläggelse. Saltsjöbadsandan vill att alla skall tjäna på en affär. Så länge detta är relativt sant, kan man stå ut med hyckleriet. Men när det används för att släta över sjuka orättvisor, vänder det i halsen som skämt kött.
I stället för våldsamt sönderslitande – plingplong och Skansens trallande jäntor
Den svenska förljugenheten märks i den traditionsenliga läsningen av ”Nyårsklockan”. Inte bara för att texten likt Kalle Ankas jul är en engelskspråkig kulturimport (OMG!), utan främst för att översättningen från 1889 är så tam.
Tennysons originaldikt från 1850 inleds med gotisk frenesi: "Ring out, wild bells, to the wild sky"! Men vilda klockor som ringer ut för en vild sky – nja, det blir kanske lite för mycket. I stället för våldsamt sönderslitande – plingplong och Skansens trallande jäntor.
Den sista gången jag träffade mormor var dagen innan hon dog. Efteråt, när jag fortfarande inte visste att det var det sista mötet, berättade jag för en hel rad människor om hur märkliga de där timmarna var: Mormor blev så glad när jag kom in på rummet, hon skrattade och fnittrade som en flicka. Och nej, hon var inte förvirrad och inte påverkad. Hon var bara så väldigt redo, försonad med att ha slitit hårt och gjort rätt för sig. Och så tacksam mot skötarna och läkarna som tog så väl hand om henne på slutet.
Mormor dog som ett helgon. Det såg ut som att hon redan till hälften var på andra sidan, och att det var därför hon var så lycklig.
Den linjära delen av den moderna människan är inriktad på självförverkligande, skärmslaveri, sexuell ensamhet, konkurrens. Den cirkulära delen ägnar sig inte bara åt religion och tradition, utan även åt sådant som omvårdnad, förvaltning, underhåll. Kanske låter det konservativt. Men de syftar på något helt annat än en reaktionär önskan om att återupprätta 1950-talets amerikanska mardröm.
Inte jaga efter friheten och lyckan – släppa in dem
Det är möjligen gråa och trista ord, men om vi inte tar hand om arvet efter alla dem som dött, har de dött förgäves. Och om vi är så rädda för att dö att vi envist förnekar faktum, kommer vi att göra skada, och våra liv kommer att bli meningslösa.
I vår tid med dess sönderslitande överflöd av varor och valmöjligheter består den enda vägen till friheten av att avstå, backa, minska. Att välja det långsamma, besvärliga, tråkiga.
Inte jaga efter friheten och lyckan – släppa in dem: Möta Guds kärlek genom att fräta egoismen ur sitt bröst, leka i evigheter med barn, spela musik med en vän, sitta kvar en halvtimme i bastun och prata med främlingar. Eller tvinga sig att säga till den som tränger sig före i kön: ”ingen fara, jag har all tid i världen”. All. Tid. I. Världen. Helt enkelt för att jag kan vara död om en timme.
Jag tänker följa min mormors exempel gentemot världens ondska och skratta ikapp med döden. När familjen fryser ut dig, när vännen sviker dig, när du blir lurad och förnedrad: skratta. Det finns ju så mycket som är kul!
Som att den andra stora svenska nyårstraditionen på televisionen är en fars om en arbetare som glatt låter sig bli drogad, misshandlad och våldtagen av sin härskarinna.
Vi behöver inte nyöversätta Tennysons dikt även om den svenska versionen är småputtrigt trevlig jämfört med det förtvivlade och spasmiska originalet.
Nej, låt traditionen mala på. Låt oss göra samma sak, om och om igen, låt oss låtsas tills vi blir såna, låt oss tro tills Gud alltid har funnits, låt oss lära oss dikter utantill. Och skratta.
