En författare som vägrade hålla käften
Poeten och författaren Vita Andersen är död
Vi far förbi kalhyggen och vackra sjöar i finnmarken när vi får höra att Vita Andersen är död; hon blev 78 år gammal. Och tiden stannar till denna julidag. De sista åren på det radikala sjuttiotalet släppte hon två litterära bomber - diktsamlingen "Trygghetsnarkomaner", såld direkt i hundratusen exemplar, och novellsamlingen "Håll käften och var söt".
Hon som kör, min hustru, har läst den boken typ tolv gånger. Jag har läst den kanske två. Det var för länge sen, men de tolv novellerna har stannat som en fruktansvärd och samtidigt brutalt vacker sång i huvudet. Jag lyckas hitta boken som ljudbok och vi lyssnar på den i bilen - Lo Kauppi läser så jäkla bra - medan sommarlandskapet far förbi som en falsk idyll.
Och berättelserna når mig som vinande slag, som den där handen, en mors hand, som kommer ur tomma intet och träffar flickan Petras ansikte. Eller den barnavårdshand som en dag, utan ett ord, tar med sig lilla Katja till barnhemmet. Jag känner den handen, hör den tysta bön till gud som flickan ber med bara ena handen.
Allt är intensiva ögonblick, nu efter nu av skam, vanmakt och sorg.
Vita Andersen kommer aldrig farande med något sammanhang, någon ram kring sina människor, och inga feministiska teorier. Allt är intensiva ögonblick, nu efter nu av skam, vanmakt och sorg. Ändå är det som om det kring varje story finns en hel sociologisk avhandling. Kanske är det själva konkretionen, i mening efter mening, som skapar magin och inte sällan en absurd humor som gör att man står ut med läsningen.
Vita Andersen skrev inte någon förbannad autofiktion. Hon hittade på sina gestalter, men av det material hon av egen bitter erfarenhet bar på.
"Håll käften och var söt" är så mycket mer än litteratur. Novellerna är krevader av verkligt liv som detonerar i den som läser. Vita Andersen skrev inte någon förbannad autofiktion. Hon hittade på sina gestalter, men av det material hon av egen bitter erfarenhet bar på.
I intervjuer har hon sagt att hon egentligen aldrig påverkades av någon särskild författare - det var veckotidningar som formade henne mest - men hon ingår i den häpnadsväckande våg av kvinnliga författarskap som sköljde in under sjuttiotalet.
Det finns en familjelikhet med Sonja Åkesson, Marie Cardinal, Kerstin Thorvall eller Märta Tikkanen. Men som Tolstoj påpekade - olyckliga familjer är alltid mer olika varandra än lyckliga, och det gäller även varje enskild medlem i denna enastående familj av kvinnliga berättare.
Vita Andersens skickliga berättarkonst ekar ständigt vidare. Flickan Leena i Susanna Alakoskis "Svinalängorna" kunde vara direkt stigen ur "Håll käften och var söt".
Sedan är vi ute på motorvägen. Himlen är blå ovanför våra huvuden. Lo Kauppi läser. Hon läser denna litteratur som är så mycket mer än litteratur - det är liv. Utan sötma. Och den håller inte käften.
