Godard revolutionerade filmen på flera sätt
Men hans tankar slutade aldrig plåga honom
”Jag var lika förälskad i hans universum som i honom”, har författaren Anne Wiazemsky skrivit i en bok som skildrar hennes förhållande med Jean-Luc Godard. Efter hans skilsmässa med den oersättliga Ana Karina blev Wiazemsky Godards nya musa, med start i lekfulla tankeexperimentet Kinesiskan från 1967. I hennes beskrivning verkar Godard som hämtad ur en av sina egna filmer: han tänker och agerar fort, beställer mat utan att blinka på menyn. Det är hela tiden instinkten som leder honom framåt. Han gillar skidåkning, snabba bilar och spontana resor. För stunderna däremellan: block att anteckna i och Le Monde att läsa ur.
Godard, född 1930 i Paris, omdanade filmen med Till sista andetaget 1960. På Paris breda boulevarder fångades Jean Seberg och Jean-Paul Belmondo i en lyster som aldrig tycks blekna. Innan dess hade Godard varit färgstark filmskribent på Cahiers du cinéma, en verksamhet som la grunden till filmhistoriens kanske enskilt viktigaste filmrörelse, den franska nya våg som inte utan förebild sökte sig ut på gatan för att hitta ett om inte sannare så i alla fall ett friare uttryck, och som snart fick filmvågorna att sprida sig över hela kontinenten, till Sverige, över hela världen.
Men hans tankar slutade aldrig plåga honom. I slitningarna mellan privat och offentligt, mellan manligt och kvinnligt, mellan världssamvete och egenintresse, gick Godard nästan åt. Efter att ha stått på barrikaden i både Paris och Cannes majvåren -68 tvivlade han allt mer på filmens och dess uttryck. Han sökte sig allt längre bort från ett traditionellt berättande, ville överlåta sin kamera åt arbetarna, men självkritiken hann ifatt honom även i fabrikerna.
70-talet blev Godards mest anonyma decennium, främst ägnat åt video för tv. 80-talet är desto mer ihågkomligt, från mästerliga Sauve qui peut (la vie) till arkivfilmen Histoire(s) du cinéma, både omstörtande och poetisk.
De sista decennierna, och in i det sista, ägnade Godard framför allt åt essäistiska kompilationer av bild och ljud, associativa montage i skarven mellan gammalt och helt nytt. Godard sätter det eskalerande bildsamhället under lupp, inte för att moralisera utan för att få oss att få syn på oss själva, alltjämt i form av en motståndsakt, mot klassamhället och dess auktoritära mönster. Och så gott som varje gång lyckas han.
Det exceptionella med Godard är inte att han revolutionerat filmen på en enskild punkt. Utan att han har gjort det på så många olika områden: med ung oberäknelig entusiasm, romantiserad nihilism, militant lekfullhet, filosofisk idiosynkrasi, fram till den audiovisuella poet och kritiker han till sist kan beskrivas som. Hans gärning rör sig, till skillnad från flera av filmens storheter, från det nyskapade till det ännu mer progressiva, nästan alltid med blicken in i framtiden.
Godards uttryck stelnade aldrig. Han slutade aldrig ifrågasätta världen, och förmodligen heller aldrig sig själv – fram till den dag i den schweiziska provinsen, dit han dragit sig undan sedan i decennier, då världens främsta filmskapare gick ur tiden.
