Gröna Lund-bråket var slapp sensationalism
När traditionella medier hugger på icke-nyheter skapas bara förvirring
En familj går på Gröna Lund. I en kö till en karusell tränger sig ett gäng före några småflickor. Pappan säger ifrån, ligisterna svarar att han inte ska lägga näsan i blöt: ”Du jobbar inte här.”
Mannen söker upp personalen, som ger ligisterna en mild åthutning, men låter dem fortsätta trakassera småflickorna.
Senare twittrar pappan sin frustration. Han blir läst av hundratusentals människor. Radio och TV bjuder in till debatt. Tidningar skriver. Yrkesdebattörer begabbar skeendet.
Det sägs bara halvkvävt, men här handlar det givetvis inte om bråk på Gröna Lund, utan om hur tonåringar som inte kan spåra sin härkomst till Sverige förstör en klassisk institution.
Så visar det sig plötsligt att den uppbragte fadern inte är vilken arg skattebetalare som helst, utan opinionsbildare med bland annat högerpopulistiska Bulletin som plattform.
För min del leder det till tre slutsatser. Först, att det mannen påstår självklart ändå kan vara sant. Vidare, att den här sortens saker, oavsett sant, falskt, dumt, klokt, aldrig får vingar utan väder. Skapas stor uppmärksamhet beror det på att berättelsen passar in i ett faktiskt sakförhållande eller bekräftar många människors känslor och tankar.
Slutligen, att jag, rätt eller fel, blir övertygad om att hans vittnesmål är överdrivet. Opinionsbildare karikerar och förvränger numera så rutinmässigt sina påståenden att det betraktas som normalt beteende.
Så gav en twittring energi åt varje skränfock som aldrig ser problem att lösa, bara nya slagfält
Arga Andersson? Istället för att blottlägga det puerila epitetet möts det genast av försök att trumfa mobbningen. Mingel-Uffe! Lat-Uffe!
Man tror att man hamnat i ett skolgårdsbråk.
Nyheten är därför inte att bråket på Grönan som mannen twittrade om är ett gissel. Det visste vi redan från drabbade bibliotek, konserter, badhus och affärer. Den är inte heller att många människors oro erbjuder bördig mylla för en falang att kalla anständigt folk för rasister och en annan falang att kalla anständigt folk för ligister. Det ser vi varenda dag.
Nej, det enda värt kalabaliken är hur traditionella medier reagerade.
Gjorde redaktionerna riksnyhet av att någon trängt sig i en kö? Gavs exempel på hur en farlig tendens sprider sig?
Slapp sensationalism gör svaren irrelevanta.
Så gav en twittring energi åt varje skränfock som aldrig ser problem att lösa, bara nya slagfält. Tydligare kan det inte visas att det inte är fake news som är faran, utan att de smälter samman med real news.
Resultatet av grönalundstwittringsupproret? Att en högljudd grupp är fullkomligt övertygad om att medierna gav stort utrymme åt en futtig bagatell. Att en annan högljudd grupp är lika övertygad om att fenomenet är svårt underrapporterat. Att en mycket stor, tyst grupp inte vet vem man ska tro. Och det vet vi, hur en vilsen massa på kort tid kan omvandlas till något helt annat.
Kan det då vara så att de med spalter och eter till sitt förfogande inte fattar vilket ansvar de givits i denna farliga tid för det demokratiska statsskicket? Att de tror sig delta i ett chicken race som någon faktiskt kommer att vinna? I sådana fall kommer det att sluta med en frontalkrock utan överlevande.
En twittring, alltså. Till och med själva ordet låter som något barn leker med.
