Nej, jag försörjs absolut inte av Facebook

Debatten är oseriös och handlar mer om person än sak

Emanuel Karlsten svarar Mattias Beijmo, som i sin tur svarar direkt.

Mattias Beijmo vill skriva om problematiken kring Facebook, men skriver mer en recension om min person och försörjning. Min journalistik är "haveristisk" och jag påstås försörjas både av Facebook och Swish. Om jag havererat får andra värdera, men jag försörjs inte av Facebook eller engångsbidrag.

Både jag och Beijmo har intäkter som föreläsare kring saker som är digitala, men ur olika perspektiv. Han om baksidan och jag kanske mer om fördelarna. Eller kanske förutsättningarna? Det är två ingångar som oftast bäddar för intressant fördjupning, men under pandemin har scenerna och intäkterna försvunnit för både mig och Beijmo.

Jag valde att styra om till prenumerationsbaserad journalistik. Via tjänsten Patreon betalar drygt 500 läsare månadsvis för att jag, öppet och gratis, ska bevaka det andra medier missar. För drygt ett år sedan innebar det flera resor till EU-parlamentet och upphovsrättsdirektivet, men nu är fokus på covid-19.


Beijmo har rätt i att den största delen av min trafik kommit via Facebook, men eftersom jag varken är beroende av engångsdonationer eller annonser spelar det mindre roll. Det som får läsare att månadsvis prenumerera är istället förtroende. Att jag fortsätter leta där andra inte gör, ger perspektiv och förhoppningsvis gör någon smartare.

Vilket för oss tillbaka till det ämne som väl var själva skälet till att Beijmo fick publicera sig i Aftonbladet: Insikter kring Facebook.

Det är enkelt att få publicera kritik mot nätjättar i svenska medier. Det är också enkelt att sälja rädslor eller idéer om en storebror som långsamt tar över både världen och våra förstånd. Det är inte helt osant, men väldigt onyanserat. Därför blir debatten kring Facebook ytlig. Även mina bidrag. Den stannar nästan alltid vid en svartvit värld, nätjättar attackeras utan nyanser, vilket gör att jag känner mig nödgad att ge motbild. För vem blir annars smartare?

I några få olyckliga fall övergår det till personfokus, som för Beijmo i Aftonbladet. Enligt honom är jag ”oinsatt”, agerar ”megafon” och är ”helt beroende av Facebook”.

Jag beklagar att debatten kom hit och inte längre, men när Sveriges största tidning fokuserar mer på person än sak, strandar det än en gång här.
Emanuel Karlsten


MATTIAS BEIJMO SVARAR DIREKT: Karlsten klättrar upp i Zuckerbergs knä

Emanuel Karlsten vill skriva ett debattsvar till mig, men fastnar i upprördheten över att sitt sociala medie-beroende journalistiska värv kopplas samman med Facebooks vilja och möjlighet att leverera trafik till Karlstens blogg.

Låt mig snabbt hjälpa honom av med offerkoftan: Om man försvarar Facebook och relativiserar deras cyniska affärsmodell, så är det såklart intressant om man driver ett enmans-mediehus vars resultat är beroende av dem. Det tycker bevisligen Karlsten också; en gång i tiden kritiserade Karlsten bland annat den här tidningen för att ”krypa upp i knät på sin värsta konkurrent”.

Han syftade då på att tidningarna gjorde sig beroende av Facebooks trafik. Oavsett vad man tycker om Karlstens analys, så gäller den såklart även honom. Och med sin Facebook-kramande krönika i GP, klättrade han upp i Zuckerbergs varma famn. Han är inte ensam där; inbäddade i Marks luvtröja finns en kader apparatchiks som desperat försöker bibehålla sin digitala relevans med hjälp av sociala medier vars gunst de söker. VI får återkomma till dem en annan gång.


Internetutvecklingen har förbättrat livet för miljontals människor och är en teknologi med enormt stort, positivt genomslagsnetto. Facebook är en annan historia. Zuckerbergs affärsidé är att övervaka och stjäla våra interaktioner för att kontrollera och monetarisera våra relationer. Facebook har själva erkänt att deras plattform triggat folkmord i Myanmar för att de tappat kontrollen över sin egen produkt.

Nu har de tappat kontrollen igen; rasismen frodas på Facebook, annonsörerna reagerar för en gångs skull lite vettigt, men Zuckerberg och skribenter som Karlsten svarar med högtravande talepunkter om ”världens smakdomare” och hur synd det är om Facebooks moderatorer. Det är snicksnack. Fakta är att Zuckerberg avvisat förslag och metoder andra sociala medier implementerar för att minska polariseringen. Fakta är att rasismen, hatet, hoten fortsätter dag efter dag på Facebooks plattformar – varför har Karlsten då ett behov av att ”nyansera”?

Emanuel Karlsten marknadsför sin journalistik med att han ”letar där andra inte gör”. Det är korrekt. Ingen annan journalist hade kommit på idén att skildra frågan om bojkotten av Facebook med utgångspunkt i Facebooks egna, obevisade siffror och påståenden. Men det är onekligen en mycket smidigare väg att gå; Facebooks PR-armé har (såklart) enorma medel och extremt stor makt. Den som vill hålla ”Så lyckas du på sociala medier”-föredrag på välbetalda, Facebook-sponsrade arrangemang, gör bäst i att väga sina ord på guldvåg. Och gärna avleda uppmärksamheten från de brännande frågorna.
Mattias Beijmo

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.