”Jag var ämnad för att skriva det här”
I Susanna Alakoskis ”Bomullsängeln” ryms kvinnohistoria, samhällsutveckling och världspolitik
Hilda växer upp på finska landsbygden men hamnar som textilarbeterska i Vasa. I ”Bomullsängeln” får man följa en kvinnas och ett samhälles utveckling genom 1900-talets första hälft.
Det är en roman men Hilda har drag av Susanna Alakoskis egen mormor.
– Man kan säga att jag skriver fram ett möjligt liv för mormor.
Kvinnohistoria, migration, arbetarrörelsen, politik, samhällsutveckling – runt dessa frågor har Susanna Alakoski alltid rört sig, yrkesmässigt och litterärt. Nu spänner hon bågen och för samman allt detta som intresserat henne, i en serie om fyra böcker där man får följa en finsk arbetarfamilj i flera generationer. Den första, Bomullsängeln, har precis kommit ut.
– Jag ville skriva en stor, episk berättelse som innehåller allt! Kvinnohistoria, samhällsutveckling, världspolitik, industrihistoria … Det känns som om jag var ämnad att skriva det här.
Arvet blev en vägvisare
Men om ambitionen är att berätta om ett helt samhälles utveckling så börjar den ändå med en enda person: Hilda. Hilda som är ung vid förra sekelskiftet, växer upp på landet, tidigt får ett barn som dör och som sen hamnar i den växande textilindustrin i Vasa.
Boken är fiktion men Hilda är löst baserad på författarens egen mormor. Hon dog 1978 och efter henne ärvde Susanna Alakoski några till synes anspråkslösa föremål – en skyttel, några trådrullar och stuvbitar, konkreta påminnelser om det liv som en gång var. För Susanna Alakoski har de alltid varit värdefulla – och så småningom blev de liksom vägvisare in i den roman hon nu har skrivit.
– Jag har alltid burit med mig mormors oberättade liv och när jag blev författare insåg jag att de här sakerna skulle bli hörnstenar i min roman. De, och enstaka meningar jag minns att min mormor sagt, som ”Det var långt att gå till fabriken” och ”När bomberna föll, sprang vi till skogs”, är fragment som jag har använt.
Översatte mormors dikt
Det är 13 år sedan Susanna Alakoski debuterade som författare och ungefär lika länge har hon gått och värkt på den här berättelsen. Hon har rest, suttit i arkiv, besökt arbetarmuseer, intervjuat släktingar i Finland men mest av allt har hon tittat på gamla bilder och läst, läst, läst. Av all efterforskning har hon skapat en mycket levande beskrivning av ett kvinnoliv i finsk textilindustri och arbetarrörelse.
Även om det livet där ofta var hårt och knappt så var det viktigt att visa att det fanns annat också. Bokens Hilda har fått låna en annan egenskap från Susanna Alakoskis mormor – lusten att skriva. I boken finns en dikt som mormor skrev och som Susanna Alakoski har översatt.
Även om livet var slitsamt och tungt så fanns det också humor, kärlek, musik – liv och vardag.
– Jag trodde att den skulle handla arbetarnas vedermödor men så var det en lite lustig berättelse om att gå till fabriken vid fel klockslag, en vardagsbetraktelse. Jag vill ju skildra också det här, att även om livet var slitsamt och tungt så fanns det också humor, kärlek, musik – liv och vardag.
Till skillnad från svensk arbetarrörelse ”som fick tuffa på” så gjorde krigen att den finska tvingades stanna upp. Helt och hållet, poängterar Susanna Alakoski, all aktivitet avstannade och fick när det blev fred börja om från noll.
– Landet var raserat, förhållandena var bedrövliga efter varje krig. När andra världskriget tog slut går det knappt att förstå vilka umbäranden många familjer hade gått igenom, i flera generationer.
Ättlingarna tar över
Resultatet av krig och fattigdom blev den stora migrationsvågen under 1950- och -60-talen, då massor av finländare lämnade landet för att få jobb. Susanna Alakoski är själv en del av den vågen – hon var fem år då hon tillsammans med sina föräldrar kom till Sverige. Att som född finländare växa upp i Sverige har genom åren komplicerat hennes identitet.
– Jag har haft perioder där jag hetat Alakoski, sen Söderlund (makens namn, red anm.), Alakoski-Söderlund och så Söderlund-Alakoski. Men nu känner jag mig väldigt trygg som Susanna Alakoski och med min finska historia.
Precis som hennes familj en gång gjorde, kommer nästa bok att lämna Finland. Då har det blivit 1950-tal och Hildas ättlingar tar över berättelsen.
– Men jag har inte helt lämnat Hilda. Hon kommer att få vara med ett tag till.