Den grymmaste månaden
Krisdikt av Jonas Gren
En måndagmorgon i krisens april
den grymmaste av månader
cyklar jag min dotter till förskolan, och fortsätter
med barnsitsen skallrande
in i våren, bofinkmattan, den övervintrade
nässelfjärilen
i det kosmiska kraftverkets ljus.
Rullar ner mot golfbanorna
och sjön. Köper, vid Hellasgården, en bitter kopp maskinkaffe
för 25 kronor, ”max 2 personer i caféet.”
Och medan dånet från en stad
som ännu hålls rullande av
diesel och bensin, fortsätter dåna
och atmosfärens överfulla badkar
trots de stillastående flygplanens ekonomi
dagligen tar emot flödet från växthusgaskranen
och skickar det in i inlandsisarna
och de stekheta indiska byarna
och den organiserade näringsbristen
och de vidsträckta stängslen
medan den
ångestfyllda anställda vid ett av landets äldreboenden
inte vet om hennes nysning
innehåller partiklar som kan döda
honom vars ådriga hand hon håller
eftersom det saknas covid-19-tester
och varken finns masker eller visir
eftersom ingen planerat för att på riktigt
hindra smittans intrång hos de mycket gamla
och en människa som bara gör sitt jobb
sitt underbetalda, nedvärderade jobb
kan inte sköta sitt jobb
utan den moraliska skuldens panik
liksom ingen går fri från paniken
när en kris inte löser en annan
men pågår intill varann
liksom vanlig nöd inte upphävs av pandemisk
ännu eldas
globalteknomaskinen
av fossiliserat ljus
ännu strålar solen
över sojaproteinhyvlade regnskogar
och medan detta pågår
i den nymorgnade hjälpsamheten, som är uråldrig
där frivilliga handlar åt äldre
och billiga respiratorer tas fram
av ideella krafter för det stora flertalet
och det lilla fåtalet bolsonaros och trumps
eskalerar sina befolkningars lidanden
och den stora nedstängningens ovisshet
får så många människor att darra
lever vi
som ännu lever
och därmed ansvaret.
April är den grymmaste av månader.
Men jorden den föder syrenerna ur
är inte död.