Karaoke och ägglikör – det är värt att slåss för
Alla tider har varit dumma men frågan är om inte vår tar priset
Det är gott med ägglikör. Jag tycker verkligen det, även om bartendern knappt tror mig.
I lokalen den här kvällen är jag dubbelt så gammal som de andra gästerna: idel polska studenter. Från och med likören är jag i deras ögon rena kvartersklenoden. Jag kunde praktiskt taget ha kommit dit med hörapparat och käpp, så gammal ter jag mig. I Szczecin gäller samma regler som överallt annars: stammis blir man snabbast och säkrast genom att bete sig så excentriskt som möjligt. Men varför denna strävan?
Jo men det går på rutin vid det här laget. Jag är inte ens ute efter att skaka fram ett intervjuoffer eller skaffa en lägenhet. Jag råkade bara få syn på flaskan.
Studenterna har musikquiz, komplett med en DJ som också agerar tävlingsledare. Jag och hustrun blir uppmuntrade att delta, folk erbjuder sig till och med att köra alltihop på engelska. Vi avböjer, men för att kompensera – och för att rutinen vägrar ge vika – lovar jag att ansluta mig till karaoken.
I ungefär samma veva tappar jag tillfälligt humöret och förolämpar den helige FN-veteranen Jan Eliasson. Jag frågar honom om han och hans kumpaner i nedrustningslobbyn någonsin tänker gå i pension, till förmån för nya förmågor, et cetera. Det måste ha gått fem år sedan jag lämnade Twitter, tror jag, men så fort jag återvänder går det på rutin det också.
Vår tid är åt helvete dum, som väl alla tider alltid har varit. Men frågan är om inte just vår tid tar priset, för numera tror vi att allt som överhuvudtaget sker, det har just vi uppfunnit; så även fenomenet vi har döpt till ”varumärkesbyggande”.
Och det är såklart nonsens. Det räcker med att glo på ett renässansporträtt av vilken borgmästare eller handelsman som helst, så hittar man mängder av självpåtagna särdrag: kläder och accessoarer som kanske inte säger oss ett dugg, men som på sin tid formligen skrek ut politiska böjelser och drömda allianser. Vilken sorts fågel som sitter i buren en bit bort, hur ljuset faller precis rätt på en medfaren, hoprullad karta som ska vittna om den förmögne lokalkändisens beresthet; överdådet av eller bristen på religiöst uppbyggliga skrifter.
Det enda som utmärker vår tid är att vi så förbannat många nu. Därmed målas det också fler porträtt, i alla tänkbara olika medier men av samma gamla eviga skäl.
Mikrofonen anländer och jag framför en sämre Personal Jesus än vanligt. På bilden som läggs upp efteråt ser jag ut att veta vad jag sysslar med. Och det kanske jag faktiskt gör. Jag avnjuter ännu en kväll i frihet, medan mina systrar och bröder några dagsfärder österut fortsätter att offra sina liv – för att deras barn en gång ska få vara med om en sådan här kväll.
