Att strunta i ”Trion”-hajpen vore märkligt

Kritikern behöver förhålla sig till det som är relevant – ibland gäller det även lanseringen

Hajpen kring Johanna Hedmans debutroman ”Trion” var stor och debatten om kritiken fortsätter.

REPLIK När jag tillfrågades att skriva om Johanna Hedmans Trion blev jag först lite förvånad. Det är inte varje dag man får fläska på med 5 000 tecken för att recensera en svensk romandebut. Redaktionen skrev: ”du har säkert hört talas om den mest förhandshajpade debuten kanske någonsin, det kan vara värt att förhålla sig till”.

Det hade jag faktiskt inte under min underbara sommar i medieskugga – men det är la en rimlig synpunkt. Att inte låtsas om förhandsintresset för boken och det faktum att den skulle översättas till flera språk hade varit direkt yrkesfel av mig.

Därför avslutades min tämligen sakliga recension av Trion, där jag närläste och analyserade romanen ur en rad aspekter, med en diskussion om detta. Vadan detta intresse för en så välartad och i mina ögon astråkig svensk debut? Sval, välkomponerad, dialogburen och med ansträngda liknelser. ”Vi får den litteratur vi förtjänar”, skrev jag desillusionerat.


I en klassisk kritik av kritiken där Carl-Michael Edenborg läste en mängd recensioner av Trion, menade han dock att vi kritiker dansade ”efter förlagets PR-pipa”.

Debutanter ska om jag förstår honom rätt läsas och recenseras helt kontextlöst. Kritikern får inte läsa några intervjuer eller andra texter som i någon mån är en del av marknadsföringen av boken. Kritikern ska vara ren.

Själv tycker jag att kritikern ska vara kritiker. Och förhålla sig till det som är relevant för boken ifråga. Detta gäller eventuellt även lanseringen av boken. Jag gillar det inte nödvändigtvis. Men att inte låtsas om det förefaller mig alltså lite märkligt. Kristina Lindquist säger det mycket bättre än jag: ”Kritikern må stå ensam med själva läsningen, men ingår ohjälpligt i en trasslig väv där förlagsstrategier, medielogik, redaktörsbeslut och ekonomiska hänsyn styr vilka böcker som ges ut, uppmärksammas och recenseras.” Edenborgs nykritiska hållning kallar hon för en ”renhetsregim”. Då är jag hellre öppet smutsig.


Och Trion då? Vad fick min recension för reaktioner? Modigt att såga, skriver någon. Usch vad hemskt det låter – men jag måste nog läsa den ändå, skriver en annan. Uppmärksamheten skapar mer uppmärksamhet och så vidare i all oändlighet. Det är faktiskt lite tjatigt.

Med risk för att låta som en krigsförbrytare men: jag gjorde bara mitt jobb. Och själv anser jag (till skillnad från Jens Christian Brandts i övrigt intressanta artikel i DN) att både Jonas Thente, Victor Malm och jag skrev precis lika bra kritik som vanligt. Eller dålig, om man nu tycker det.

Kan vi nu snälla göra som kungen, vända blad, och gå vidare till att prata om kul och bra litteratur i stället.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.