Jag har tydligen skrivit verklighetens litteratur
Det finns ingen självupptagenhet jag avskyr mer än min egen
Jag tog studenten i somras, och om några veckor börjar jag på lokförarutbildningen i Nässjö. Jag är så glad att få jobba i ett yrke där jag kan förbli Linkedin-oskuld resten av livet. Verklighetens folk, och så vidare. Det känns bra. Verkligheten är bra. Kanske att 2025 till och med kan bli verklighetens år? Året då den kommer ikapp, kommer rakt inpå skinnet, på dig, på mig, på oss allihop.
Ja, kanske. Jag är i varje fall redo om det blir så. Efter att jag vann Lilla Augustpriset (då fick man in det, men det är också exakt hela anledningen till att jag får skriva den här texten) blev jag nämligen beskriven som just grundad i verkligheten från flera håll. Josefin de Gregorio skrev så här i SvD:
”Han tänder alltså mitt hopp om svensk litteraturs framtid. Varför? För att han är en man som skriver om Gud och känslor utan att det känns konstigt, konstruerat eller pinsamt. Och det vill inte säga lite.”
Hon tappade mig lite vid ”man” (je suis grabb), men annars är det så klart bara att tacka och ta emot. Även på Augustgalans mingel tror jag att jag gjorde ett hyfsat jobb med att representera verkligheten, eller jag var i varje fall väldigt dålig på att äta snittar. Till mitt försvar var de alldeles för stora, så att bita av halva kändes, i stunden, inte alls orimligt, men det var det tyvärr. Kronärtskocka stod ur munnen på mig, slamsor som jag med mina händer försökte peta in, vilket resulterade i att jag fick majonnäs (eller vad det nu var) i hela nedre tredjedelen av mitt ansikte samt på båda händerna, och skjortan. Jag försökte vända mig om mot en vägg, diskret, men det fanns ingen, oavsett vilket håll jag vände mig fanns bara hopen, horden. Överseende, bortvända blickar.
I den stunden hade jag i varje fall en ganska, så att säga, påtaglig verklighetskänsla.
Förutom att jag inte skriver ”konstigt, konstruerat eller pinsamt” har jag också, till min uppriktiga förvåning, fått höra från Lawen Redar (S) på Facebook att jag skriver ”arbetarlitteratur”. Över en öl efter galan frågade jag ett par livs levande Södra Latin-alumner på vilket sätt jag egentligen gör det, på vilket de svarade, jajamän, att jag gör det genom att ”skildra den faktiska verkligheten”.
”Novellen börjar ju liksom på Taco Bar”, sades det. ”Det är inte direkt en borgerlig miljö.”
Jag försökte förklara då att i Norrköping kan faktiskt alla unga, oavsett samhällsklass, få för sig att börja en utekväll på Taco Bar. Såna är vi. Kroniskt verklighetsnära, så nära att vi nästan kan kladda på den.
Jaja.
Jag har lite svårt att förstå vad ni vill med mig, ärligt talat. Jag vet inte vad Gud vill med mig, heller. Vad vill Gud med er då? Det vet jag heller inte. Verkligheten är svårnavigerad. På Tiktok, där unga spenderar i genomsnitt två timmar per dag, ser jag i varje fall en tjej ha ett mentalt sammanbrott i en bil på en Walmart-parkering, ett lägenhetshus drönarbombas och en animerad råtta med Walter Whites, från Breaking bad, ansikte segla under norrsken till en AI-genererad låt av Peter Griffins, från Family guy, röst som stönar.
Nice.
Oxford Word of the Year 2024 var brain rot, syftandes just på den medvetna självskadan av hjärnan som min generation ägnar sig åt. Du kanske tänker att det är en form av verklighetsflykt, men det tänker inte jag. En förhöjd, koncentrerad injektion av verkligheten (arbetarlitteratur), tänker jag, och tänker rätt. Bra. Viktigt. Och Gud finns ju faktiskt där också, i skrollandet, där två eller tre är samlade i ett chattrum är han mitt ibland dem.
Chattrum.
Vissa unga i vissa av mina kretsar har faktiskt börjat fråga ”chatten” saker i verkligheten. ”Ae, chatten, vad säger ni om detta?”, kan de plötsligt säga, syftandes på den chatt som Twitch-streamers har, en ständigt bubblande massa av osynliga tittepåare.
Men ingen minns en fegis! Det är mitt slutbudskap till mig och till er
Det kanske jag också ska börja säga, i verklighetens år 2025. Det har en härligt postironisk klang. Det är det första av mina nyårslöften, att börja säga det.
Det andra av mina nyårslöften, på samma tema, är att jag ska träna upp ett precis lagom lakoniskt, men radikalt uppriktigt, tonfall, i sådan harmoni med verkligheten omkring mig att min röst helt drunknar, försvinner.
Fett coolt.
Det tredje och avslutande nyårslöftet, och det viktigaste, är att jag ska börja klä mig som en Verklighetens Man (regular-fit jeans och enfärgade tröjor, bara). Jag ser det inte som en re-branding, utan snarare en de-branding, eftersom jag insett att jag mår lite illa av att se män äldre än mig som tydligt har gjort medvetna stilval, nästan oavsett hur lyckade valen är.
”Man merkt die absicht und wird verstimmt”, (”Man märker ansträngningen och blir beklämd”) – Goethe
Yes. Sådär. Kul text hörrni! Låter det rimligt?
Nej.
Såklart inte. Trams. Allting. Förlåt, förlåt, förlåt. Det finns ingen självupptagenhet jag avskyr mer än min egen.
Men jag vidhåller att 2025 absolut kan få bli verklighetens år, om vi gör plats för den. Kalla det en dröm, en fantasi, att vi alla, exakt samtidigt, lyfter blicken. Att vi öppnar oss för varandra, för allt som är verkligt och vackert, och trevandes, som blinda kattungar, får träna oss i gemenskap, tacksamhet, samtal och (här kommer ett förbjudet ord) dygd.
Hur låter det? Läskigt? Ja. Det är klart att det är läskigt. Det är läskigt att möta, verkligen möta, människor som är olika en själv. Det är läskigt att gå till sin lokala församling, motorklubb eller fältbiologförening för första gången, och läskigt att ta varandra på allvar. Samtidigt som det är svårt, väldigt, att titta bort från charlataner, influencers, brain rot, och sig själv.
Det tycker jag i varje fall. Väldigt.
Men ingen minns en fegis! Det är mitt slutbudskap till mig och till er, i denna trojanska text till mission.
Gott nytt år.
Special: Scenkonstpodden Kritcirkeln gästar I själva verket
