Från lyxhotellens tak sköts landet till ruiner
Femtio år sen kriget i Libanon bröt ut – bara krigsherrar vann
I dag är det exakt femtio år sedan inbördeskriget i Libanon startade – en avgörande vändpunkt i landets historia och som radikalt förändrade hela Mellanöstern.
Aldrig har väl ett krig haft så många komponenter: kapitalism mot socialism, kristna mot muslimer, palestinier mot israeler, USA mot Sovjet. Auktoritarism mot progressivitet.
Det är också ett krig utan en klar vinnare – och ett krig i vars skugga landet fortfarande lever. Det blev tydligt efter den 7 oktober, då kriget mellan Israel och Hizbollah blossade upp och Libanon åter bombades.
Libanon skiljer ut sig från andra länder i regionen då det aldrig har haft en diktator. Det blev en självständig nation 1943, när fransmännen lämnade – men i samma veva skapade Frankrike nya problem genom att fördela makten mellan olika etniska och religiösa grupper. Syftet var inte representation utan att skapa ett klientelsystem där varje grupp fick egna ledare. Det sådde frön till framtida problemen med ”stater i staten”. Å andra sidan är det kanske just därför landet inte heller har haft diktatur.
Under 1950-talet försökte presidenten Fuad Chehab reformera och centralisera statens säkerhetsapparat, men det ledde till ökad spänning snarare än stabilitet. Samtidigt växte flyktinglägren i landet, efter fördrivningen och flykten av 150 000 palestinier när staten Israel hade bildats 1948. Libanon blev dessutom basen för Palestinska befrielseorganisationen, PLO, eftersom de inte fick verka i Israel och hade blivit utkastade från Jordanien.
Det är svårt att tro i dag men då förknippades Mellanöstern med sekularism, växande öppenhet och vänsterrörelser – och Libanon var ledande. Vid 1970-talets början blomstrade ekonomin och per capita var Libanon rikast i Mellanöstern. Perioden präglades av en sexuell revolution, tryckfriheten var generös, bilder som trycktes i magasinen då skulle inte ens få passera genom Instagram idag.
Under slutet av 60-talet hade därför olika grupper börjat beväpna sig, för att ha kontroll över sin egen säkerhet
Men det blev också ett skatteparadis dit utlänningar gömde sina förmögenheter, vilket ledde till en byggboom med lyxhotell längs Beiruts kust. Libanesernas självbild som enastående i regionen steg i takt med slogans som ”Mellanösterns Schweiz”, ”Las Vegas” och ”Paris” (se gärna dokumentären ”Plundringen av Libanon” på SVT Play).
De där hotellen skulle snart bli symboler för något helt annat. Kriget fick sin egen början i Battle of the hotels, där varje milisgrupp tog kontroll över varsitt lyxhotell och använde taken som skjutplattformar.
Spänningarna växte mellan Israel och PLO, och den libanesiska staten var oförmögen att hantera situationen som övergick i öppna våldsamheter. Under slutet av 60-talet hade därför olika grupper börjat beväpna sig, för att ha kontroll över sin egen säkerhet.
Kristna falangister, som ofta var ytterhöger, fruktade att palestinierna skulle förskjuta den demografiska balansen i landet – men man ska komma ihåg att många palestinier är kristna och att Libanons egna kristna grupper var långt ifrån eniga. Detsamma gällde druserna. Shiamuslimerna i södra Libanon var inte heller förtjusta över PLO:s närvaro, eftersom deras byar drogs in i konflikten med Israel, som i sin tur svarade med att jämna områden med marken, som DN:s Nathan Sachar beskrev bra här.
Men inledningsvis hade inte konflikten religiösa förtecken, utan gick lika mycket mellan höger och vänster – den främsta skiljelinjen gick mellan de grupper som stöttade palestiniernas kamp och de som ville slänga ut dem ur Libanon.
Kriget bröt ut på allvar den 13 april 1975, när kristna falangister attackerade en buss med palestinier på väg till flyktinglägret Tell al-Zaatar. Det blev gnistan som tände en redan explosiv situation.
Till en början uppfattades kriget nästan som ett spel, särskilt bland unga. Libaneser saknade erfarenhet av krig, och tonåringar tyckte det såg coolt ut med en kalasjnikov över axeln, som en accessoar till sina utsvängda byxor. Atmosfären beskrivs av många som var med på den tiden som ”entusiasm inför strider”.
Några år senare är ingenting en lek längre. Stormakter som USA, Sovjet, Iran och Frankrike började blanda sig i. Resultatet blir ett krig med allt tyngre vapen och ökade grymheter. Både Israel och Syrien, under Hafez al-Assad, ockuperade delar av landet.
Israel hade invaderat Libanon i juni 1982. Samma år valde libaneserna Bashir Gemayel till president, som var ledare för de maronitiska falangisterna och nära allierad med Israel.
Han mördades i ett bombattentat innan han hann tillträda. Falangisterna trodde att palestinierna låg bakom och dagen efter hämnades de genom massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila, där omkring 2 000 civila dödades, främst kvinnor, barn och äldre. Männen i PLO hade vid det laget evakuerats till Tunisien under internationell övervakning – med löften om att civila i Libanon skulle skyddas.
Det skulle senare visa sig att det var Syrien som låg bakom mordet, målet var att underminera Israels position. Habib Shartouni, en maronitisk kristen med kopplingar till det naziinspirerade syriska socialnationalistpartiet, dömdes för dådet. Ariel Sharon som då var Israels försvarsminister tvingades avgå efter att en israelisk kommission kommit fram till att han var högsta ansvarig för att ha tillåtit beväpnade falangister gå in i lägren.
Det här var också kriget då självmordsbombningar började användas som taktik. Mest uppmärksammad blev bombningen av den amerikanska ambassaden och marinkåren 1983, då 63 människor dog – en av de hittills dödligaste i CIA:s historia. En jihadistisk grupp kopplad till Iran och Hizbollah tog på sig skulden. Efter den händelsen tvingades USA lämnade Libanon då man uppenbart missbedömt inbördeskrigets komplexitet.
Kriget gav också landet en ny härskande klass, bestående av gamla krigsherrar vars makt befästes tack vare amnesti
Kriget avslutades officiellt efter femton år, 1990, men mest på pappret. Konflikterna som utlöste kriget finns fortfarande kvar och kriget skapade dessutom nya. Så länge staten inte kan garantera medborgarnas säkerhet kommer människor fortsätta att söka skydd hos olika miliser. Hizbollah föddes ur Israels ockupation av södra Libanon och så sent som förra året drog den islamistiska milisen alltså in Libanon i ännu ett krig med Israel, med stöd av Iran.
Ytterligare en följd av kriget var den syriska ockupationen landet fram till 2005, som också resulterade i en rad politiska mord. Det mest spektakulära var på den fd premiärministern Rafiq Hariri den 14 februari 2005, samma år som al-Assad sen lämnade Libanon.
Kriget gav också landet en ny härskande klass, bestående av gamla krigsherrar vars makt befästes tack vare den amnesti som utfärdades av parlamentet 1991. I åratal har de plundrat landets ekonomi och de håller varandra om ryggen i en slags terrorbalans.
Fem decennier senare lever Libanon fortfarande i krigets skugga. Ekonomin har kollapsat, valutan är värdelös, och medborgarna lever i ett vakuum präglat av elavbrott, bensinbrist och rättslöshet. Landet har blivit en spelplats för konflikten mellan Iran och Israel.
De miliser som en gång slogs på gatorna i Beirut har aldrig försvunnit, de har bara bytt skepnad, blivit partier, affärsmän, mediemoguler och arméer i sig själva. Femtio år har gått – femtio år har Libanon förlorat.
Café Bambino: Vänstern är ett gäng gnälliga fit*or
