Förr eller senare måste mina barn faktiskt flytta
Det är inte charmigt att vara mammas lilla älskling för länge
Nånstans runt sexårsåldern är väl första gången tankarna på att flytta hemifrån dyker upp. Att rymma och bli sin egen härskare. Båda mina barn har packat små ryggsäckar och meddelat att nu får det vara nog.
När tanken väl fått fäste lämnar den aldrig helt, utan gör sig påmind hela vägen upp genom tonåren för att peaka någonstans runt 20.
Du är myndig sedan några år, och det är dags att ta ansvar. Stå på egna ben, hitta din egen identitet. Få ens kronor och ören att räcka.
Mitt i all eufori kan det vara mycket obehagligt, åtminstone om hemmiljön varit trygg. Minns själv: Tårarna och den överväldigande känslan av att vara ensammast i världen. Att säga hejdå till pappa som följt med till Ikea och skruvat ihop möblerna. Och sedan, bara sådär var tiden som någons självklara prioritet över.
Att flytta hem igen hade varit otänkbart – nu var jag ju på väg. Till något annat. Bort från hemstaden, som inte var min, aldrig hade varit.
Clara Cronhielm är 23, och älskar att bo hos sina föräldrar, skriver hon på Aftonbladet Kultur.
Det kanske hon gör, å andra sidan är det också ett sätt att äga sin story. Att göra något man måste och få det att låta som ett livsval.
I stället för att säga: ”Jag klarar det inte, jag står inte ut, mamma? Hjälp”, blir narrativet: Jag älskar det!
23-åringar tillhör de yngsta i kategorin som brukar benämnas unga vuxna.
Jag vet inte, men något säger mig att dagens 23-åringar är yngre än jag var. Eller så är det bara den lilla farbrorn inuti som vill förklara hur saker var ”på min tid”.
Mina barn kommer förstås alltid att finna en öppen dörr, mellan boenden, mellan krossade hjärtan. Men min allra högsta önskan är: Red er själva. Bli era egna.
Och om de älskar att bo hemma som 23-åringar skulle jag eventuellt undra vad jag gör för fel? Någon gång slutar det att vara charmigt att vara "mammas lilla pojke" och bli rakt av socialt oacceptabelt.
Men var ska de bo då, ungdomarna?
En hyresrätt i storstaden innebär decennier i kö. Aftonbladet har berättat om Amanda Brohman som har bott andra hand i sex år. En minst sagt nedbrytande karusell för den som vill få fart på livet.
Och ensamheten, vad ska vi göra av den?
Cronhielm skriver att distansjobbandet är ett skäl till ensamhet. Och i viss mån, vissa samhällsskikt, stämmer det säkert. Men det finns fortfarande många människor med arbeten som kräver fysisk närvaro. (Tack och lov för kassabiträden i självscanning-samhället!).
Jag förstår att det kan vara dystert att låsa in sig i sitt trånga studentrum med utsikt över brunbeige lägenhetshus och ett par slokande björkar som närmsta "skog”.
Men det går också att känna sig ensam i sällskap. Förutom ett ren fysiskt tillstånd, kan ensamheten också vara emotionell, social, och existentiell – detta enligt Folkhälsomyndigheten och jag skriver under.
Tomheten och känslan av isolering kan vara lika påtaglig i sällskap av andra människor. En familj är inte lika med att känna sig sedd.
Cronhielm skriver: ”Kanske är det inte ett steg bakåt att bo kvar, eller återvända hem, utan ett steg åt sidan, bort från den individualistiska bana som är framlagd framför oss. Ett steg åt ett annat sätt att samexistera i världen”.
Vackra ord, förstås.
Mitt hem finns för mina barn för resten av mitt liv, men jag önskar dem något annat – och jag sätter ett bäst före-datum för mamma-servicen.
