Sverige är ett rövland för minoriteter
Banbrytande Lil Nas X skojas bort
Tidig söndagsmorgon inträffade vårens musikaliska ögonblick.
Den 22-årige amerikanske musikern Montero Lamar Hill – världsartist under namnet Lil Nas X – gästade Saturday night live.
När singeln Montero (Call me by your name) i april blev Billboardetta osäkrade konservatismen Twitter. Musikvideons sodomitiska övningar med djävulen, kombinerade med intrikata bibliska referenser och textrader som ”shoot a child in your mouth while I’m ridin’”, ansågs perversa. I samma video stenas Lil Nas X till döds.
I Sverige fattar vi inte hur människor i ett djupt religiöst land som USA kan uppröras över en svart bög som knullar med Lucifer. Så där är det minsann inte här! En förmäten tro på vår egen framåtrörelse.
När jag tidigare i år bjöds in för att prata om Lil Nas X i radio, handlade frågorna om festlig ockultism, snarare än om den flammande flamenco som rusade över världen. I det här landet blir allvar ständigt till tokpepp och ploj. Hallå! Här har ni tidsdefinierande kultur rätt framför nyllet, och saken degraderas till nöjesjidder!
Men Sverige var länge – och är ibland fortfarande – ett rövland för minoriteter. Bögar knackades igår. Transpersoner tvångssteriliserades i förrgår. I dag debatteras ”transfrågan” med friskt humör; en fräsig formulering i traditionen av ”homosexfrågan” och för den delen också ”judefrågan”.
På Saturday Night Lives scen står Montero klädd i en vit kostym från den nigeriske designern Mowalola Ogunlesi – närmare bestämt vårkollektionen 2020, titulerad Coming for blood. Över bröstkorgen, i hjärthöjd, är skotthål målade. Lil Nas X från Lithia Springs, Georgia, nynnar sin självbiografi, singeln Sun Goes Down:
”Since ten, I’ve been feelin’ lonely / Had friends but they was pickin’ on me / Always thinkin’ – / Why my lips so big? / Was I too dark? / Can they sense my fears /These gay thoughts would always haunt me / I prayed God would take it from me.”
När sångaren återvänder till scenen för den supernova som är Montero (Call me by your name) är han åter klädd i Mowalola, även om ”klädd” är en överdrift.
Det är fullödig popmusik i rakt nedstigande led från Little Richard (vars originalinspelning till Tutti frutti löd ”Tutti frutti / good booty / If it don’t fit, don’t force it / You can grease it, make it easy”) och Prince Roger Nelsons androgyna alter ego Camille, liksom Madonnas popcorntolkningar av amerikansk queerkultur.
75 år efter att en man i kvinnokläder för första gången besjöng analsexets lov har mycket lite hänt. Popmusiken existerar fortfarande av ett enda skäl: att hitta en plats att vara. En plats där du får drapera dig i ditt allra finaste läder, om någon mot förmodan skulle bjuda dig på fest.
