Dröm om något större än socialdemokratin
Stefan Löfven borde ha stått upp för folket och utlyst extraval
Gör något kul, Stefan!
När den trötta statsministern ställde sig framför den svenska flagga han så ivrigt försvarat, den som han valde som bakgrund under första maj i stället för den röda arbetarfanan, så levde fortfarande hoppet om ett extraval. Skulle han, som bara tycks ha två ord i sin vokabulär –ansvar och kompromissvilja – slutligen erkänna att folket också har talat sitt tydliga språk?
Skulle han förstå att den socialdemokrati som höjer arbetarklassens hyror, tar ifrån dem deras strejkrätt och avreglerar deras anställningsskydd inte har någon legitimitet annat än hos den högerhand som föder dem?
Nej, det skulle han naturligtvis inte, för något sådant har Stefan Löfven aldrig gjort.
I stället hördes ett sista kvidande rop om samarbete med Annie Lööf. För är det något Stefan Löfven älskar mer än talmansrundor så är det Centerpartiet. Och Vänsterpartiet – de som försvarat Socialdemokraternas påstådda motstånd mot marknadshyror? Det är bara käbbel! Den senaste veckan har det verkat som att dessa elaka skurkar bara är ute efter två saker: att paja ledarskribenternas midsommarfirande och att missunna politikerna sina välbetalda semestrar.
Under en pandemi, dessutom!
Högerpolitik är nämligen fullt tillåtet att driva under rådande omständigheter – det går exempelvis att försämra livet för asylsökande, vilket Socialdemokraterna bestämde sig för att göra under den stora regeringskrisveckan.
Men allt annat är oansvarigt.
Den som lyssnade till Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar förra veckan under misstroendeförklaringen hörde hennes inte bara motsätta sig marknadshyror.
Det vi hörde var också ett försvarstal för socialdemokratin. Under misstroendeförklaringen hann hon citera Tage Erlander, rosa folkhemmet och kärleksförklara den sossepolitik som en gång var. I kölvattnet av januariöverenskommelsen var det nog så radikalt. Plötsligt såg vi en politiker som förflyttade debatten och fick den att handla om rätten till bostad och materiella grundvillkor för överlevnad.
Men det kanske allra viktigaste Nooshi Dadgostar gjorde var att försvara politikens väsen. För om folkets representanter bryr sig mer om att komma överens med varandra än om den politik de gått till val på, vilken funktion fyller de då?
Ingen alls, såklart! Sedan valet 2018 har vi sett en socialdemokratisk regering som konsekvent sökt sig högerut. Men så sa det till slut stopp.
Stefan Löfven kunde ha räddat sin sista trovärdighet som folkets företrädare genom att utlysa extraval. Det gjorde han inte. I stället menar han att ”landets bästa alltid måste gå först”. Vad är det egentligen han säger här? Vilka är landet? Är det inte alla vi som bor här? Nej, för statsministern har landet kommit att bli synonymt med politikerna själva, snarare än de som valt dem. Så låter någon som till och med själv gett upp på sin egen politik. Så låter en socialdemokrati som för längesedan borde blivit begraven. Och så låter folkförakt; en statsminister som menar att det värsta som kan hända folket är att de själva får välja vilka som ska representera dem.
Och när extravalet nu uteblir hoppas jag ändå att detta stannar kvar hos Nooshi Dadgostar: dröm om någonting större än socialdemokratins revansch. För är det någonting vi lärt oss av Stefan Löfven, men även hans tidigare företrädare, så är det att alla socialdemokratiska vägar till slut leder högerut.
