Han var en av de bästa – men hamnade i skuggan
I Bunny Ragnerstams textvärld var alla jämlikar
Plötsligt får jag veta av min skånska svärfar att Bunny Ragnerstam har varit död ett par veckor. När jag googlar är allt jag hittar en liten runa i Ystads Allehanda. Den handlar ingenting om hans omfattande författarskap utan fokuserar anekdotiskt på en översättning han gjorde. Detta är kanske inte så oväntat. Ragnerstam skrev några av 70-talets bästa dokumentärromaner, men tyvärr hamnade han i skymundan av genrens giganter – P. O. Enquist och P. O. Sundman.
Ragnerstams mest kända bokserie handlar om sociala konflikter i 1880-talets Kristianstad, inledd med ”Innan dagen gryr” (1974). Böckerna var rigoröst researchade: Ragnerstam visste precis hur en eldig diskussion i en godtemplarloge kunde låta eller hur slitsamt arbetet vid ett kalkbruk var. I texten stoppade han in mötesprotokoll, tidningsnotiser, ett helt partiprogram för det nystartade socialdemokratiska partiet.
Programmatiskt undvek han att ha en huvudperson – karaktärernas tid i textens rampljus mättes med linjal. Lika noggrann var han med att inte låta sig färgas av någon tillrättalagd historieskrivning om det moderna genombrottet. Två rader från det samtida Tältprojektet skulle kunna vara hans credo: ”Så börjar historien nu / och framtiden är idag”. Som läsare fick man en svindlande känsla av hur slitsamt det var att bygga Folkrörelsesverige.
Låter det tråkigt? Inte alls. Ragnerstam lyckades som ingen annan skapa en myllrande, vimlande känsla i sina texter, samtidigt som han inte drog sig för att använda såpoperan som form. Blev diskussionen om godtemplarlogens politiska inriktning mellan två kalkstensarbetare för gaggig flyttade han objektivet till dansbanan där en smedslärling och hans tjej hånglade för första gången.
Själv tänkte jag flera gånger att någon borde ha gjort en socialistisk ”Skilda världar” av bokserien när det begav sig (vilket jag senare upptäckte att det faktiskt gjordes, ”Kråsnålen” 1988). Ragnerstam var experimentell – men experimentet låg inte i att förkasta populärkulturens grepp i modernistisk anda. Snarare i att skriva en demokratisk text där ordet och strålkastarljuset fördelades rättvist. I Ragnerstams textvärld var alla jämlikar och alla hade rätt att räcka upp handen.
Jag kan sakna den diskussion som Ragnerstams romaner förde implicit. Vad är en demokratisk text? Hur betraktar vi historien underifrån? Dessa frågor upptog inte bara Ragnerstam, utan flera av 1900-talets stora författare. Men vem undersöker dem i dag? 2000-talet har präglats av en debatt om mångfald och inkludering i kulturen, men att skapa en demokratisk estetik, en demokratisk historieskrivning är något större. Huruvida Ragnerstam lyckades tål att diskuteras. Sorgligt nog är det kanske inte heller så relevant – när demokratin utanför texten monteras ner. Ragnerstams böcker förutsatte att demokratin borrade sig djupare in i människan.
