Greta Thunbergs seglats mot Gaza känns helt sjuk
Hon har bara ett enda mål i sikte: rättvisa
Greta Thunberg är många saker. Vissa kallar henne klimatikon, andra för tjej-hitler – oavsett vad man tycker om henne är hon så otroligt fascinerande. Det buttra barnet som satte sig utanför riksdagen för klimatets skull, för att några år senare göra det till sport att bli bortburen av polis runt om i Europa. Kritiserad för sina ”aggressiva metoder” i palestinafrågan och för att ha slarvat bort positionen hon fick efter ”how dare you”-talet inför FN.
När nu offentligheten börjat inse att Thunbergs ”aggressiva metoder” kanske inte var så aggressiva trots allt, utan tvärtom nödvändiga, är Greta Thunberg redan långt borta vid horisonten. Mer specifikt i Medelhavet, längst fram i fören på segelbåten Madleen som ska ta henne och elva andra aktivister mot Gaza med nödhjälp.
Tillsammans vill de skapa internationell medvetenhet om den humanitära krisen i Gaza och bryta Israels belägring. Man skulle kunna lyfta modet som Thunberg och de andra i besättningen besitter. Men deras aktion känns också helt wtf. Den är farlig, men ”inte ens i närheten av så farligt som hela världens tystnad inför det direktsända folkmordet”, som Greta Thunberg konstaterade vid en presskonferens före avfärd.
Det som fascinerar med Thunberg är att hon aldrig verkat särskilt intresserad av sin egen position i offentligheten. Från att ha varit den 16-åriga flickan i flätor och gul regnkappa som politiker och makthavare gjorde vad som helst för att få vara nära, till att vara en vuxen kvinna med en kompass så stark och så villkorslös att man tappar hakan. Däremellan blev hon mer av ett meme. Det fanns ingen ”generation Greta”, de flesta klimataktivister blev äldre och började äta kött. Dessutom är det lätt att förlöjliga någon som känner så mycket för något. Thunberg har de senaste åren mest framstått som en irriterande fluga som inte går att få ut från rummet, hur mycket högern än står och viftar.
Men Greta Thunberg har aldrig varit en fluga, hon är inget fenomen, eller en projiceringsyta för vuxenvärlden. Hon är snarare vårt samvete, eller i alla fall en katalysator för den del av oss som sakta avvecklats av att befinna sig i en så syrefattig offentlighet.
Det är inte meningen att bidra till infantiliseringen av Greta Thunberg, men det går inte att inte tänka på Astrid Lindgrens bångstyriga rödtott när hon befinner sig på den där båten med vinden i håret och palestinaflaggan vajandes ovanför. Hon lyfter en häst och vi bara gapar.
Man ser hennes ilskna, ihärdiga blick, hon hånler åt journalisternas dumma frågor och hon gråter av förtvivlan. Thunberg bär känslorna utanpå, säkert delvis på grund av hennes autism. Men utan den hade hon kanske blivit en nedslipad variant.
Greta Thunberg är troligtvis ointresserad av både vår tacksamhet och vår önskan om att be om förlåtelse för att vi inte är mer som henne. Säkert skiter hon i vår skuld och vår önskan om att våga plocka fram vår inre Greta lite oftare. Hon är till sjöss och har ett enda mål i sikte: rättvisa. I den bilden finns det inte plats för några åskådare.
Konstpodd: I själva verket
