Wildes sanningar har tappat sin charm

Dorian Grays porträtt som guilty pleasure

På sommaren erbjuds äntligen tid för att läsa klassiker. Kanske upptäcker du att det som var så omvälvande för x antal år sedan, har förändrats. Vilka titlar håller inte för moderna läsglasögon? Aftonbladets kritiker synar kanoniserad litteratur. I dag: Alice Kassius Eggers läser Oscar Wildes Dorian Grays porträtt, utgiven 1890.

Jag har ett så starkt minne av första gången jag läste Oscar Wildes Dorian Grays porträtt. Det var efter att jag hade förstått att den på något sätt var besläktad med Maria Gripes Skugg-serie som jag lånade den på Torekovs biblio­tek någon gång i början av 90-talet. Jag var kanske 13, uppfylld av längtan efter romantik, språk och romantiskt språk. På kvällen cyklade jag ut på piren och låg på mage under en gatlykta medan nattflugorna envist flockades i bokens ­dike. Jag tyckte att det var magiskt, och jag kände mig så intelligent som förstod några av de fyndigheter Wilde strösslar med.

Att öppna den igen är som att konfronteras med den egna brådmogenhet det är så svårt att sluta skämmas för. Lord Henrys självgoda smartness är som en enerverande mästrande gubbe, hela tiden formulerad i ”sanningar”:

”Jag älskar böcker för mycket för att skriva några.”

”Män gifter sig av ren trötthet, kvinnor av nyfikenhet. Bägge blir besvikna.”

”Unga mänskor vill vara trogna men är det inte, gamla män­skor önskar vara otrogna men kan inte.”

Jag hörde en gång att texten till Yesterday skrevs genom att John och Paul kastade ut vokaler där de lät bra i melodin och sen gjorde ord runt det. Lite så känns det när jag läser om Dorian Grays porträtt, fast i stället för vokaler är det koketta klokskaper som kladdar över sidorna som pizzeriaspackel.

Berättelsen om den unge mannen Dorian Gray som byter öde med sitt porträtt och stannar evigt ung och oförstörd, medan målningen förfulas av hans synder och åldrande är i sig fascinerande. Hade det ­varit en novell av Poe eller Hoffman hade den spöklika scenen där Dorian Gray mördar konstnären bakom porträttet bland dammet på vinden antagligen fortfarande gripit mig. När Gray ser hur ena handen på porträttet färgas röd som blod skälver det fortfarande till.

Men litteratur är som bekant ­inte bara berättelse och motiv utan också språk. Och kanske är det alla kylskåpsmagneter och shabby chic-speglars besatthet av plattityder som gör Wilde omöjlig i vår tid. Mer troligt att det didaktiska tilltalets förnumstighet tappat sin charm i en tid där läsaren kräver sin rätt att bli tagen på allvar.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln