En dribblande stjärna
Loretto Villalobos går på Östersjöfestival och njuter Sjostakovitj
Östersjöfestivalen ger inte precis avkall på de stora berättelserna. De ges i stället mytologiska proportioner – från narrativet om fred och miljö som festivalen själv säger sig stå för, till den ständigt återkommande debatten om Valery Gergievs närvaro och hans roll i det ryska propagandamaskineriet. Årets upplaga tycks anspela på mytologier extra mycket.
Ta måndagens konsert med Polska baltiska filharmonikerna. Dmitri Sjostakovitjs första violinkonsert är lika mycket omtalad för hur censuren förpassade den till byrålådan som för dess tekniskt avancerade dribblingar för solisten, och på gränsen till ironiska anspelningar på folkmusik.
Och visst dribblar stjärnskottet Alena Baeva, men det är Ernst van Tiels förslagenhet i att hålla tillbaka orkestern när det behövs som ger harmoni och balans.
Henryk Góreckis fjärde symfoni uruppfördes postumt 2014 efter att sonen färdigställde partituret. Den består av en serie repetitioner av ett antal musikaliska idéer, inte minst den femtoniga figuren som stavar Aleksander Tansmans namn, vars åminnelse verket är komponerat till.
Onsdagens Sjostakovitjfrossa med Gergiev och Radiosymfonikerna inleddes med Sjostakovitjs andra pianokonsert, ett i sammanhanget tämligen harmlöst verk, förföriskt framfört av den ukrainske pianisten Alexander Romanovskij. Sjostakovitjs fjärde symfoni är däremot omsusad av mytbildningar och spekulationer kring censur och ideologiska intentioner.
Gergiev har en näst intill synestetisk förmåga att mana fram bilder i musiken, som när stråkarna ges en antropomorf karaktär, träblåset anger en optimism för att brytas av mot mässingblåsets auktoritativa uppfordraden. Om Gergiev försöker säga oss något får tiden utvisa.
Torsdagens konsert slog an underdogmyten med den venezolanska Simón Bolívar-orkestern under ledning av Gustavo Dudamel. Latinska rytmer utlovades med landsmannen Paul Desennes nyskrivna drömska meditation Hipnosis Mariposa och den eklektiska Bachianas brasileiras nr 2 av Villa-Lobos. Rytmiskt så det förslår blev det, men med ganska avmätt hetta, inte minst vad gäller den volymmässiga dynamik som anstår en orkester som sägs vara ”i världsklass”. Räddningen kommer inte förrän mot slutet då det äntligen tänder till i Ravels La valse.
