Frifräsare stoppad
Fredrik Persson-Lahusen om den infekterade Lundberg-affären
Många inom den lilla svenska intellektuella offentligheten har, med viss förtjusning, märkt att en möjlig akademisk skandal är under uppsegling. Färre har förhållit sig sansat till saken, eller ens förstått vad den i smått och stort handlar om.
Johan Lundberg, lektor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och stridbar konservativ skribent, har ansökt om att befordras till professor. På tvärs mot rekommendationerna från två mycket meriterade sakkunniga valde lärarförslagsnämnden för de historisk-filosofiska institutionerna att inte förorda en befordran. Nämnden är i sin fulla rätt att göra så, men då förfarandet är ovanligt larmade Lundberg om skandal. Till anklagelsen anslöt sig snart Academic Rights Watch – en stiftelse som, inte alltid pricksäkert, uppmärksammar missförhållanden inom universitetsvärlden – samt en samling konservativt sinnade skribenter och akademiker (bland dem Ivar Arpi i Svenska Dagbladet 4 maj och Aleksandra Boscanin i Göteborgs-Posten 2 maj).
Logiken lyder som följer: Då Lundberg länge stormat mot de postkoloniala och identitetspolitiska perspektiv som präglar samtidens vetenskapliga och kulturella klimat straffas han nu genom att förnekas den professorstitel som anstår honom.
Så skulle det kunna vara, men tolkningen saknar entydigt empiriskt stöd. Bitvis läser Lundbergs tillskyndare beslutsunderlaget som fan sin bibel. Svante Nordin med kompisar konstaterar exempelvis i Expressen (12 maj) att Lundberg ”fick utomordentligt fina omdömen av de båda sakkunniga”. Det stämmer, men sakkunnigutlåtandena rymmer också rejäla reservationer.
Lärarförslagsnämndens avslag beror inte – tvärtemot vad många Twittertyckare tror – på att Lundbergs samlade produktion skulle vara för svag, slängig eller ensidigt svensk. Som avgörande argument anges i stället ett antal brister beträffande pedagogisk skicklighet och akademiskt ledarskap.
Lundbergs undervisningserfarenhet är begränsad i sammanhanget, inte minst på forskarutbildningsnivå. Framför allt är den dåligt dokumenterad. Hans ringa akademiska administrativa arbete kan, anser de sakkunniga, kompenseras av insatser som redaktör för tidskrifterna Tvärsnitt och Axess. Möjligen är det så, men man måste ärligt erkänna att arrangerandet av eldiga seminarier på Engelsbergs bruk är något annat än att leda vetenskapliga konferenser, projekt och ansökningar.
I sin utförligaste beslutsmotivering – ett svar på Lundbergs erinran efter avslaget – menar lärarförslagsnämnden att de sakkunniga inte fullt ut har beaktat de kriterier som krävs för en professorsbefordran. Här kan en krock mellan konkurrerande akademiska kulturer skönjas. Konflikten handlar i korthet om huruvida vetenskaplig kvalitet ska identifieras av erfarna forskare som utvecklat ett absolut gehör eller med mer formaliserade och fyrkantiga måttstockar.
Man kan beklaga att det förra synsättet förlorat mark till förmån för det senare, med det går givetvis inte att ignorera gällande regelverk i ett fall av myndighetsutövning. Inte desto mindre tenderar tolkningsutrymmet av hävd att vara stort i befordringsärenden.
Lärarförslagsnämnden tycks dock faktiskt mena att bristerna i Lundbergs formella och kvantifierbara meriter är så allvarliga att han inte alls kan komma i fråga för en befordran. Varför tog man då ens sakkunniga i anspråk?
Vid Stockholms universitets humanistiska fakultet förhandsgranskas – till skillnad från vid flera andra fakulteter och lärosäten – inte befordringsärendena. Lärarförslagsnämnden kan dock avstå från att utse sakkunniga om man finner det ”uppenbart obehövligt”. Om nämnden rakryggat företrätt sin hållning från första början hade man sluppit att i efterhand ta heder och ära av såväl Lundberg som de sakkunniga på ett ordrikt och osjyst sätt. Kanske är det därmed beredningen, snarare än beslutet, som är skandalen.
Alldeles oavsett är det inte konstigt att Lundberg ser det hela som en politisk komplott. Det har, under de snart tjugo år möjligheten funnits, befordrats professorer på långt lösare boliner än Lundbergs. Att huvudpersonen komprometterats i universitetskorridorerna till följd av sin kompromisslösa konservativa kompass är säkert också sant.
Likväl kan man inte blunda för att Lundberg känner andra som sig själv. Han har i både bok- och bloggform angripit akademiker utifrån tillskrivna politiska preferenser, tillspetsade texttolkningar och privata förhållanden. På så sätt är det onekligen en tragisk ironi om han nu skulle ha fallit på eget grepp.
Med detta sagt finns ändå all anledning att sätta stort värde på Lundberg. Konflikttörsten och det selektiva seendet kan vara tröttsamt, men han är en infallsrik forskare och kritiker med ett eget och befriande passionerat förhållningssätt till litteratur och kultur. Han låter sig inte ledas av kotterier eller konventioner och är kort sagt en sådan intellektuell som behövs för att göra offentligheten levande och oförutsägbar.
Därför är Lundbergaffären särskilt sorglig sedd i ett större sammanhang. Att de konsekventa ropen om akademisk skandal kom från konservativt håll har redan konstaterats. De som i diverse sociala medier avfärdar anklagelserna som konspirationsteorier – och med skadeglad förnumstighet förklarar hur peer review fungerar – hör företrädesvis hemma i den vänsterliberala hörnan eller har inom-akademiska intressen att bevaka.
Att ett akademiskt personalärende kan ge upphov till både godtycke, opportunism, personliga vendettor och politiskt ränksmideri bör för övrigt betänkas av alla som bär en teknokratisk tro på forskningens förmåga att frälsa oss ifrån ondo.
Fram träder ett samtalsklimat kännetecknat av Twittertribunaler och frontlinjer bakom vilka fasta kollektiv tar plats. Argument inordnas efter avsändare, inte innehåll. Därmed lär inte heller ett aldrig så välgrundat – och inom kort väntat – slutgiltigt beslut från (pro)rektor få någon debattör att byta fot.
Samtidigt anas en akademisk värld där fritänkarna och risktagarna riskerar att trängas bort av kamrerskarriärister utrustade med utstuderade publiceringsstrategier, perfekta pedagogiska portföljer och projektplaner utformade efter politiskt fastställda samhällsutmaningar.
I den lilla svenska intellektuella offentligheten är utrymmet för böljande samtal, men också för den som brinner och bråkar, på väg att raderas ut. Det, om något, är en skandal.
